Med risk att trampa någon på tårna skriver jag om en observation som jag gjort under ett par månaders tid.
Det är lågkonjunktur, inflation och energikris. Nyhetssändningarna är deprimerande och det låter som att svälten är bakom hörnet. Människor intervjuas och det pratas om att någon måste göra något. Någon måste ta ansvar.
Livet är fullt utav utmaningar. När det är tuffa tider handlar det som ledare att locka fram de resurser som vi människor har inom oss till att hitta lösningar och kreativitet.
För att detta ska få hållbarhet behöver det vara människans egna lösningar och inte någon annans. Det är en princip i allt arbete med människor. Människan vill reflexmässigt att någon annan ska lösa situationer åt oss. Det är då det är dags att vi inte faller in i den fällan utan istället engagerar individer.
I Afrika finns ett talesätt: Ge inte människor fisk – lär dem att fiska.
Jag arbetar för närvarande som handledare i projekt i enormt fattiga sammanhang. Kåkstäder och gängkontrollerade områden i Belize och Sydafrika. Otroligt spännande. Där finns det ingen att lägga problematiken i knät på. Den måste lockas fram hos dem som är mitt i fattigdomen. Det är fantastiskt att få vara med i dessa processer.
En annan observation jag gjort är att i Belize och Sydafrika hör jag sällan någon som fastnat i ett ältande, en offerroll eller tycker synd om sig själv. Trots att förutsättningarna är otroligt sparsamma på vad som är realistiskt när det kommer till förändring. Detta hör jag dock mer högljutt från rika länder som nu står inför utmaningar.
Hur kan vi lära människor att fiska? Hand-outs är ingen lösning med hållbarhet.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
