Nu ska jag skriva lite från hjärtat och jag hoppas det landar rätt. Detta är inte på något vis menat att förminska någons upplevelser utan snarare en infallsvinkel som bygger på självbild och identitet.
Jag är fet, jag är bög, jag har HIV. Har jag blivit utsatt för diskriminering och marginalisering? Oh ja! Har jag känt mig kränkt? Absolut! Har det varit legitima känslor som jag behövde lyssna på och lära mig stå upp för mig själv? Ja! Var det lätt att få stöd från andra i denna kränkthet? Oftast ja.
Det är viktigt att få landa i att vara ett offer och finna styrkan i att inse att det är ANDRA som äger problemet. Självkänslan behöver få näring! Absolut.
Nu har jag en mentor som vet allt om att vara ett offer. En judinna som föddes i Auschwitz, behöver jag säga mer?
När jag var engagerad i HBTQ-rörelsen var det ofta fokus på diskriminering och utsatthet. Mitt i en situation där jag hade all anledning att känna mig kränkt av min dåvarande arbetsgivare säger min mentor till mig:
”Ulf är din identitet i att vara ett offer eller vem är du?”
Hon satte huvudet på spiken. Jag var så upptagen med att vara kränkt och ett offer att jag glömde av att leva. Att upptäcka vem jag är. Att återerövra livet som den underbare Ulf jag är.
Detta blev en katalysator till att jag fick ett nytt perspektiv på vem jag är.
Ingen människa mår bra av kränkthetens offerkofta. Hur bra det än känns med uppbackningen och uppmärksamheten som kommer med det.
Det finns en legitim tid att vara kränkt och ett offer. Men att anamma detta som identitet infekterar både mig själv och omgivningen.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
