Så stod det i ämnesraden på e-posten jag fick. Med tillstånd från författaren återger jag en del av vad hon skrev:
”Förra året var jag på en utbildningsdag där du Ulf pratade om det normala med att befinna sig i kris och hur vanligt det är att något som är normalt sjukdomsbeläggs.
När min dotter tog sitt liv för 6 år sedan reagerade jag naturligtvis väldigt starkt. Min krisreaktion var ångest och nedstämdhet. Jag gick in i en bubbla och blev väldigt rädd för den kraftiga ångesten som kom över mig.
Jag gick till vårdcentralen för att söka för mina besvär. Där fick jag medicin utskriven efter ett mycket kort samtal med en läkare som jag aldrig tidigare hade träffat. Han var bara intresserad av mina symptom, inte av mig. Jag fick antidepressiv medicin utskriven och även ångestdämpande som innehöll Bensodiazepiner. Mycket beroendeframkallande. Dessutom sjukskrev läkaren mig vilket jag nu starkt ifrågasätter.
När du pratade om krisreaktioner som något normalt som vi behöver tillåta och inte fly bort från. Då insåg jag att jag aldrig gjort detta. Ända sedan min dotters tragiska död har det bara handlat om flykt. Inte om att genomgå och tillåta krisen.
Jag är förbannad på sjukvården som inte gav mig hjälp utan bara bedövning.
Efter utbildningsdagen tog jag kontakt med en privat läkare och frågade om han kunde hjälpa mig att sätta ut medicinerna. Samtidigt frågade jag en kollega som var med på utbildningsdagen om hon kunde vara mitt stöd. Det kom ut mycket smärta, ångest, tårar och sorg. Vi grät och hon hjälpte mig att inte fly, utan tillåta allt att komma fram.
Äntligen fick jag vara ledsen över min dotters självmord. Ångesten som kom till ytan fick jag hjälp att stå ut med. Nu möter jag mina demoner, min sorg, min smärta och min ångest.
Tack för din föreläsning Ulf. Tänk om jag fått det bemötande för 6 år sedan istället för sjukdomsbeläggning.
Nu är jag medicinfri. Jag har härliga vänner som hjälper mig i den bearbetningen som jag nu är mitt uppe i. Jag ser slutet på en lång tunnel. Jag kan äntligen lägga en mycket jobbig tid bakom mig och leva vidare med de ljusa minnena av min älskade dotter.
Kanske min berättelse kan hjälpa någon annan som behöver bli normaliserad och inte sjukdomsförklarad.”
Det är fantastiskt roligt att få denna återkoppling. Det ger mig kraft och mod att fortsätta att sprida kriskompetens.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
