Jag gick in på John Hopkins Universitets hemsida och tittade på dödstalen. Insåg att UK nu har mer än 3 000 fler döda än Spanien i detta fruktansvärda virus. Innan jag bodde i Spanien bodde jag i London. Två länder som ligger mig oerhört varmt om hjärtat.
Tårarna började rinna utefter mina kinder. Jag ser framför mig människoliv. Personer som hade familjer, vänner, bekanta och släktingar. Kärleksband till barn och barnbarn som är lika starka som mina. Många som fick ligga och dö utan att få vara omgärdade av dem de älskar.
Jag är tacksam för mina tårar. Tacksam att jag fortfarande har dem kvar. Det har varit en så lång tid nu med dödstal, statistik, spekulationer, teorier och till och med politik gjord av denna fruktansvärda tragedi.
Jag läser tidningar och ibland även kommentarsfält där människor uttrycker sig på sätt som gränsar på att avhumanisera de personer som har dött. Det är en försvarsmekanism hos många.
Rädsla leder till de-individualisering. Vi objektifierar. Detta har skett i alla stora katastrofer. Ett sätt att skjuta det ofattbara från oss.
Låt oss inte ge näring till känslokallhet och likgiltighet. Ge näring till tårar, till sorg, till såväl sympati som empati.
Vi ska tycka synd om de som är drabbade. Att tycka synd om är absolut passande och lämpligt i skuggan av denna fruktansvärda världs-sorg.
Tillåt och normalisera sorgen.
Detta är inte en tid för förnekelse eller att blunda för verkligheten.
Ge näring till dina tårar och andra reaktioner. Det är vackert att vara människa. Att vara medmänniska.
Den framtid som jag vill vara med och skapa den vattnar jag med mina tårar.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
