Jag minns när han satt hos mig första gången. Livet var mörkt och det fanns inte en solstrimma på hans grå himmel. Tre gånger hade han försökt att ta sitt liv. Han var besviken på sig själv för att han varit feg och inte gjort det ordentligt. Livsgnistan hade slocknat totalt.
Mörkret var påtagligt och så påträngande i rummet att det nästan gick att ta på. Mörkret kändes farligt för honom. Det var förknippat med ångest och rädsla. Han ville fly från det som gjorde ont.
Det var frestande att lägga fokus på symptomlindring och att hitta verktyg för att komma bort från det mörka. Att bedöva smärtan. Jag ville ta med honom ur mörkret in i det ljus som jag visste fanns. Men jag visste också att hur mycket jag än stod ute i ljuset och ropade honom till mig så skulle det inte hjälpa. Jag behövde gå in i hans mörker och hjälpa honom hitta det som han behövde för att känna hopp om att det ö.h.t. finns ljus i livet. Han behövde få vara i det mörka och acceptera mörkret. Men lika viktigt var att han fick känna att han inte var ensam i denna dystra och dunkla verklighet.
Jag ser så ofta att när en individ tillåter sig själv att VARA i en krisreaktion hur förlösande det kan vara. Vi är så snabba på att vilja lösa problem. Att vara i nedstämdhet, apati, ilska, ångest eller andra obehagliga krisreaktioner är jobbigt. Som en som ger stöd åt andra är det lätt att vi vill påskynda görandet och bearbetandet av dessa reaktioner just för att det är tufft. Vi vill lindra. Vi vill hjälpa personer vidare.
Den här killen hittade genom våra samtal vägar att förhålla sig till sitt mörker. Makten som det mörka och dystra hade haft över hela hans tillvaro avtog när han slutade vara rädd och fly från känslorna. Jag minns när han för första gången gav uttryck för detta. Det var helt fantastiskt när han kunde börja tillåta sig själv att vara nedstämd. Hans tårar trillade under vårt samtal.
WOW! Jag kunde inte låta bli att belysa det fantastiska i det som hände. Genom tårarna såg jag något tändas inom honom. Det var som att tända en tändsticka i totalt mörker. Den lilla lågan av hopp flammade till. När det är som mörkast behövs väldigt lite ljus för att det ska märkas. Detta blev början till att han hittade sitt eget hopp och sin egen väg ut ur mörkret.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
