Med risken att bli opopulär skriver jag detta. Men jag tror det behöver sägas.
Jag arbetar mycket med att ge stöd åt människor som är i krissituationer. Inte bara i Sverige utan även i andra länder i Europa, Afrika och Centralamerika.
Att hjälpa en människa är att hjälpa en människa att hjälpa sig själv.
Jag har aldrig blivit motsagd när jag i Sverige pratar om hur viktigt det är i de projekt jag arbetar med i Afrika, att göra människor självständiga. Jag tänker på ett projekt i Kapstaden där vi arbetar med kvinnor som fastnat i drogmissbruk efter att ha varit utsatta för multipla våldtäkter. Något som tyvärr är väldigt vanligt i delar av Afrika.
Hela vårt arbetssätt är att ge dessa kvinnor stöd till att återerövra sina liv och målet är att de ska stå på sina egna ben. Den inre kraften är fantastisk, kreativiteten och möjlighetstänkandet.
Jag tror denna inställning är viktig oavsett var vi arbetar. Inklusive Sverige.
I dessa tider när hela världen är i kris. Då måste vår inställning vara att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Länders ekonomier går sönder. Då måste individer ta eget ansvar. Att ge stöd till egenförmåga och eget ansvar är otroligt viktigt i krisbearbetning och krisstöd.
Att ropa efter bidrag och att någon annan ska ta ansvar är något som många är vana vid. Men vad gör vi när det inte finns pengar till bidrag eller externa lösningar. Arbetslöshet, psykisk ohälsa och missbruk är något vi kommer att se en ökning av. Det vi också vet är att de som tar personligt ansvar för sina situationer och utmaningar är de som kommer vidare.
Sverige har ett arv där vi vill ha hjälp och lösningar levererade. Det har aldrig fungerat särskilt bra och kommer kanske inte vara möjligt alls. Kanske är det dags att vi omvärderar hur vi ger människor stöd.
Ge inte människor fiskar, ge dem metspön.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
