För några år sedan föreläste jag i Björkarnas Stad – Umeå. Tre dagar med personal från fyra Västerbottenskommuner som fått frottera sig i krishanteringsmodeller kom till sitt slut.
Jag skulle med ett plan till Göteborg på eftermiddagen och hade beställt en flygtaxi till Umeå flygplats.
Jag står utanför föreläsningslokalen i Umeå och ingen taxi dyker upp. Jag hade väldigt snäv marginal, men allt enligt Flygtaxis instruktioner. De hade uppgett på sin hemsida när taxin skulle komma, men ingen taxi kom.
En av kursdeltagarna väntar med mig och ser min stressnivå stiga. Till slut får jag tag på taxiföretaget på telefonen och möts av en snorkig karl som säger att taxin är på väg och den kommer när den kommer. Jag sa att jag skulle med ett plan och fick veta att det inte är hans problem.
Min krisreaktion är ilska. Jag var ursinnig. En taxichaufför som kört förbi i en annan bil hade sett hur stressad jag var. När han släppt av sin passagerare kom han tillbaka och frågade om han kunde hjälpa. Gud välsigne denne hjälte.
När han börjar köra mot flyget är jag i behov av ventilering och jag är fortfarande stressad och arg. Den stackars oskyldige chauffören får en dos av min frustration. Han tar mitt kort och tar betalt medan han kör för att spara tid på flygplatsen.
Sedan säger han: ”Du får vara arg Ulf! Det är fullt förväntat och normalt att du är arg. Det skulle jag också varit i din situation.”
Jag tittade på honom och började skratta. Det där skulle jag kunna sagt själv till någon i kris. Jag var väldigt konfunderad över vem denna taxichaufför var.
”Jag skulle inte kunna sagt det där bättre själv!” utbrast jag förvånat.
”Jag vet!” säger han. ”Min fru gick en krisutbildning med dig förra året och hon har låtit sådär ända sen dess! Hon normaliserar allt! Jag kände igen ditt namn när jag drog kortet och förstod vem du var. Tänkte ge dig en dos av din egen medicin!”
Jag skrattade högt hela vägen till flygplatsen.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
