Jag är mitt uppe i en egen upplevelse där jag fått påminna mig själv om att inte flytta till Gnällbältet eller stämma in i ”Någon måste ta ansvar-körens” falsksång.
Jag lever med två kroniska sjukdomar. I januari flyttade jag till Sverige och har fått uppleva det värsta jag gjort av förnedrande bemötande och undermålig sjukvård.
Visst blir jag arg, ledsen och besviken att inse hur situationen ser ut med svensk sjukvård. Sedan inser jag att den ende som kan ta ansvar för det hela är jag själv. Det blev till att sätta sig ned med personer i mitt nätverk och tänka så det knakar. Lösningarna är inte perfekta, men baserat på läget är det en framkomlig väg.
Jag kan inte ändra på sjukvårdens kultur och dysfunktioner. Därför måste jag ändra på det som går att ändra på – min egen inställning och förhållningssätt.
I mitt arbete möter jag människor som har ohållbara situationer på sina arbeten, i sina familjer, med vård, socialtjänst, skolor etc. Ohållbara situationer är tyvärr en av livets baksidor.
Många kör fast. Rättshaveristen vaknar och perspektivet handlar om vad andra bör göra.
Min mentor säger ofta: ”Do you want to be right or do you want to have peace?”
Vi människor är ansvariga för vår egen inre frid och ro. Ja, det finns orättvisor och sammanhang och till och med personer som vill stjäla vårt välmående. Vårt rättvisepatos skjuter i höjden…men vad händer med hur vi mår?
Jag ser att de människor som kommer vidare, inklusive jag själv, är de som:
– Gillar läget (acceptans)
– Tar eget ansvar (baserat på det som är förändringsbart)
– Släpper taget och går framåt.
Det är fantastiskt hur detta stärker självförtroendet och självkänslan.
Inte undra på att jag älskar Frank Sinatra’s: ”I did it my way!”
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
