Julen är en underbar tid för många människor. Jag har alltid varit en älskare av julen. Traditioner, mat, julklappar, stämningsfullt och framför allt gemenskap.
I år är jag i Stockholm och ska få fira jul med min lille Noah (ett av barnbarnen).
Men, det har varit jular när jag upplevt raka motsatsen. Ofrivillig ensamhet på jul kan vara helt djävulskt. Hela julen går åt att försöka välja att må bra trots att det inte alls känns så. Många som är ofrivilligt ensamma ger sken av att de har valt detta och mår inte alls bra.
Sen finns det naturligtvis dem som väljer bort julen och tycker det är hur skönt som helst att njuta av sin egen skinka.
En del firar jul med en massa måsten. Umgås med släktingar bara för att det ska vara så. Jag kan inte låta bli att tänka på Tomten är far till alla barnen – där dysfunktioner speglas så att vi vrider oss av igenkännande skratt. Samtidigt som det många gånger finns en dyster sanning bakom fasaderna.
Alla har tolkningsföreträde på sitt eget liv. Och alla har rätt att tolka julen som de vill.
Det jag gör varje år är en liten inventering av människor i mitt nätverk. Jag tänker till lite extra om det är någon som kanske har en negativ känsla inför jul. Icke-vald ensamhet, äggskalsdans runt jobbiga relationer, första julen som änka, ekonomisk kris eller annat som gör att julefriden uteblir.
När inventeringen är gjord sätter jag mig och funderar hur jag tror att varje individ vill att jag kommunicerar. Erbjudande men inte påträngande är nyckeln. För en del blir det ett Hej och Hallå på Facebook. För andra en e-post. Ett kort telefonsamtal till vissa och andra kanske till och med får ett videosamtal.
Detta har jag gjort i flera år och det är aldrig någon som tagit illa upp, snarare tvärtom.
Det gäller bara för mig att komma över den svenska känslan av att jag inte vill störa.
Ha en go jul alla goa!
Ulf Lidman
.
