När jag arbetade med AIDS krisen blev det så otroligt tydligt för oss hur viktigt det är att inkludera barn och unga i det som händer.
Många kritiserade oss för att vi skrämde barnen, eller att de inte skulle behöva vara inkluderade i detta hemska som händer, man ville skydda barnen.
Med facit i hand ser vi dock den raka motsatta effekten. Antalet barn och unga som efteråt berättat hur viktigt detta var för dem har varit enormt stort.
Barn och unga märker att något är på gång. Det är vår skyldighet som vuxna att inkludera dem.
Jag förutsätter att alla lärare och pedagoger pratar om detta i olika forum med barnen i skolan. En förskolelärare jag känner använder sig av teckningar och andra uttryck för att göra det som händer tillgängligt för sina elever.
Vi behöver skapa en tillåtande och normaliserande miljö för krisreaktioner. Vi behöver också skapa strukturer och gränser tillsammans som skapar så mycket trygghet som möjligt.
Barnen är vår framtid. Vi som vuxna måste se till att denna världskris skapar så lite skada som möjligt. Kommuner som använder sina psykolog- och kuratorsresurser i skolorna nu har fattat vad det handlar om. Även om de arbetar inom andra områden i kommunen behövs deras kompetens på många ställen och behöver om-distribueras enligt den krisplan som finns i kommunen.
Jag pratade med en pedagog i skolan som säger att de inte pratar med barnen om inte barnen ställer frågor. Denna passiva hållning är inte god krishantering. Vuxna behöver ta initiativet till att prata om detta som händer. Jag hoppas innerligt att jag skriver sådant som de flesta vet, men jag vill ändå understryka vikten av detta.
Det kan vara jobbigt, men det är en skyldighet vi har att inkludera barn och unga på en nivå som de kan hantera. Tystnadens kultur äger inte tillträde just nu.
Om barn och unga är mer ofokuserade, oroliga, bråkiga eller rastlösa än vanligt måste vi bemöta detta och inte tiga ner det.
Inkludera barn och unga – det är vår skyldighet.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
