Att finnas vid någons sida

En av de svåra sakerna i livet är när någon som vi älskar eller tycker mycket om har det tufft. Det blir jobbigt för oss själva och det blir svårt att veta hur mycket eller lite vi ska lägga oss i.

Är relationen inte så nära kan det bli bekvämast att undvika personen som är i kris. Det är inte ovanligt att jag hör hur individer berättar om hur ensamt det blev i krisen, hur tyst det blev. Det var ingen som ringde eller hörde av sig.

Det andra diket att hamna i är vanligast när det är någon som står oss väldigt nära som har det svårt. Jag tänker på mina barn här. När mina söner går igenom något svårt, då vill jag helst gå in och lösa problemen åt dem. Jag vill ta över. Jag hatar att se hur en normal livskris orsakar smärta hos dem.

Hur frestad är jag inte att tala om för dem hur de ska agera, tänka, och hantera sin egen kris. Det går åt mycket energi här att medvetet fundera ut hur jag som förälder kan frigöra dem till sina egna processer. Jag vill ju inte stjäla från dem genom att inte låta dem hitta sitt eget krisbeteende och bearbetning. Det finns ju inget som säger att deras sätt att hantera kriser måste likna mitt.

Det bästa stödet vi kan ge dem som vi älskar är vår närvaro, ett lyssnande öra och vår värme. Det är så frestande att ge råd och att ta över. Alla individer måste få äga sin egen kris.

Det som händer inom mig när någon jag älskar har det jobbigt, det blir något som jag själv måste hantera.

Allt i livet handlar om balans. I det här fallet att våga komma nära andras kriser, men att inte ta över.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Du kanske också gillar

Låt mig bara få VARA!

Tala inte om för mig vad jag behöver göra när jag inte mår bra. Jag behöver ingen ”att göra lista” – jag behöver bara få