Nu talar jag inte om friluftsliv. Det jag vill lyfta idag är när en person har fallit i onåd.
En pubertal härskarteknik som tyvärr används alltför ofta på arbetsplatser och andra sammanhang där vi människor interagerar, är att det verbala språket byts ut mot icke-verbal kommunikation i form av utfrysning.
Vi människor är flockdjur och vi har ett medfött behov att bli sedda. Att medvetet undvika en person är därför ett sätt att svälta ut en människa socialt och emotionellt. Isolering och uteslutning har i alla tider använts som bestraffning.
Tyvärr finns det ledare och medarbetare på arbetsplatser som använder sig av denna ytterst omogna kommunikationsform. Att exempelvis komma in i ett fikarum och medvetet inte uppmärksamma att en person finns i rummet. Ibland till och med genom att förstärka trevligheten mot andra. Alla ser detta och låter det fortgå. Det blir tydligt att någon eller några är hänvisade till att vara ute i kylan – vara utanför. Detta är ett tecken på dysfunktion. Hos vem? Både hos den som agerar på detta sätt, men även hos dem som låter det hända och inget säger.
Detta är ett mycket högljutt icke-verbalt beteende som infekterar ett helt sammanhang.
Jag lyfter det idag på ett mera generellt sätt. Det finns något inom mig som vill styra och ställa och tala om för personer som sätter andra i kylan (och åskådarna) att växa upp. Det är en social störning och den skadar människor.
Å andra sidan är det här människor där åthutning och tillsägning blir helt kontraproduktivt. Då går försvarsmekanismerna igång och det får en rekyleffekt, helt motsatt verkan.
Min reflex är att jag vill sätta åt mobbaren. Min reflektion är att även den som förtrycker andra har rättigheten till ett empatiskt bemötande.
I mötet med individer som sitter fast i dessa infekterande beteendemönster är det viktigt att även där se människan. Vem är den här ofta informelle ledaren? Varför blir denne så hotad av en annan person och svara med att vilja frysa ut och isolera? Hur kan jag styrka självkänslan hos denne sargade individ? Oavsett om det är chefen, kollegan eller någon som jag leder som det gäller, hur kan vi bryta tystnaden?
Nolltolerans mot beteendet men acceptans av individen.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
