Jag tror ett balanserat liv är en växelverkan mellan styrka och svaghet. En människa kan och ska inte alltid vara stark. Ibland behöver det svaga få komma fram. Livets säsonger är designade just på detta sätt.
Jag möter ofta människor som behöver få krascha. Utan att på något vilja vara sexistisk så är min erfarenhet den att det är vanligare med drivna män som hela tiden försöker vara på topp som till slut får en själslig punktering.
Jag vågar hävda att personer som inte har platser där de känner sig trygga nog att få vara svaga är mer benägna att krascha ordentligt.
Högpresterande personer som lägger väldigt höga krav på sig själva eller som har arbeten där kraven är orimliga träffar jag ofta när punkteringen är ett faktum.
Det är heller inte ovanligt med personer som går in i ett flyktbeteende istället för att tillåta sig att känna. Här är det vanligare än vi tror med missbruksbeteenden av olika slag. Då talar jag inte bara om droger, psykmediciner och alkohol, utan även om beteenden som spel, sex och relationsmissbruk
Rastlöshet som många gånger tolkas som ADHD har jag märkt egentligen handlar om personer som inte sett till att de har platser i livet där de får vara svaga.
En man jag hade i samtal grät sig bort från sina symptom. En läkare hade diagnostiserat honom med ADD och han gick på amfetaminpreparat. Han kände innerst inne att detta inte var okey för honom. Det var inte vad han ville. Under en skogspromenad som vi tog tillsammans frågade jag honom när han sist tillät sig själv att vara ledsen. Jag talade lugnt och tillåtande av vikten av att få vara svag. Att få låta den lilla individen inom få komma till uttryck. Rädsla och svaghet, sorgsenhet och litenhet är inte farligt. Vi behöver inte lägga negativa värderingar vid dessa sinnesstämningar utan snarare se till att vi har kanaler för dessa.
Samtalet resulterade att vi satte oss på varsin stubbe i skogen och han började gråta. Något som han inte hade gjort sedan han var en liten pojke.
När han nu kommit i kontakt med denna ventileringsmöjlighet i livet blev det ett viktigt utlopp för honom. I hans liv och situation resulterade detta i att hans rastlöshetssymptom började att avta. Han tog kontakt med sin läkare och sa att han ville prova att successivt sätta ut amfetaminet. Det fungerade och denna man lever idag ett liv där han säger sig ha hittat en livsbalans mellan styrka och svaghet.
Detta är absolut ingen markering mot legitima ADHD diagnoser. Däremot är det en uppmaning att se till att livsbalansen finns. Lika mycket som vi har behov av att få känna oss starka och kompetenta, har vi ett behov av att ibland få vara svaga och hjälplösa.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
