Jag har haft kontakt med många underbara individer genom åren och haft förmånen att få vara en krycka under tider när livet varit tufft. För en tid sedan bestämde jag mig för att återkoppla med trettio personer som jag haft förmånen att dela några steg i livet med.
Den gemensamma faktorn för alla trettio är att de var i rejäla livssvackor. Många av dem med missbruksproblematik och andra med svåra krisreaktioner i form av nedstämdhet, apati och ångest. En annan sak de har gemensamt är att de under sin svåra period var sjukskrivna och isolerade sig från omgivningen.
Jag ställde frågan till dem: Vad var den främsta faktorn som gjorde att du till slut kom ur din svåra livskris?
Samtliga svarade likartat. När de insåg att ingen annan kommer kunna lösa deras livskris åt dem. När de slutade att lägga ut ansvaret för sitt eget välmående på andra. Upphörde att tycka synd om sig själva och hitta det som fungerade för dem.
De beskriver detta på olika sätt, men kärnan i det som beskrivs handlar om det egna ansvaret. Nu blev jag ännu mer nyfiken och skrev tillbaka till dem och frågade: Vad var det som gjorde att du till slut tog detta ansvar?
Då börjar svaren trilla in och de låter nästan likadant från allihop. Kraften att ta egenansvar kom från att de först hade tillåtit sig själv att vara i kris. Med andra ord så föregicks deras bearbetning av en acceptans. Som en kvinna skrev: ”Det var bara att gilla läget och inse att enda vägen är uppåt och framåt!”
Jag tror det där med acceptans är otroligt viktigt. Att först landa i det som är jobbigt och inte försöka börja göra något förrän vi är redo. Jag har träffat så otroligt många människor som har fastnat i sina kriser och/eller sina missbruk. När jag pratar med dem finner jag ofta att de har blivit pressade och tvingade att göra saker mot sin vilja. Det har lett till ett misslyckande efter det andra och till slut har det blivit en cykel som successivt får självkänsla och självförtroende att förruttna.
Faktum är att jag tror inte jag träffat någon som har kommit ur sin kris som inte först fått krascha och sedan hitta motivationen att ta det egna ansvaret och hitta sina egna lösningar.
Detta innebär att det är två saker som vi bör undvika i kontakt med människor som är i kris. För det första ska vi inte tvinga människor in i en bearbetning som de själva inte äger eller är redo för. Det får en rekyleffekt och motståndet ökar. För det andra ska vi inte servera lösningar åt människor utan hjälpa dem att hitta sina egna vägar framåt.
Det handlar alltså om att INTE vara styrande och kontrollerande lika lite som det handlar om att vara serverande och på så sätt stjäla personens egen förmåga genom att ge råd.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
