Jag känner många snälla människor. De går ofta den extra milen för andra. Jag är säker på att du träffat på den typen av personer. Det är så energigivande att vara med människor som prioriterar andra.
Jag är en sån människa.
Men….
Låt mig berätta något om mig själv. I många år levde jag med ett inre dilemma. Hela mitt liv var vigt åt att hjälpa andra och att stå upp för orättvisor och de som är förtryckta. Samtidigt förtryckte jag mig själv.
En sida av mig, den utgivande, uppmuntrande och upplyftande personen som prioriterade andra. Den andra sidan, killen med en inre dialog som sa:
”Ingen tycker om dig!”
”Du är inte som alla andra!”
”Om folk verkligen visste vem du var skulle de inte vilja va i närheten av dig!”
Den inre dialogen/kampen gjorde mig till en person som alltid ville visa att jag dög. Jag längtade efter uppmuntran och att bli sedd, något som jag inte upplevde tidigt i livet. Jag kämpade stenhårt för att känna mig och bli accepterad.
Människor tyckte jag var en fantastisk människa, men de hade inte en susning om mitt inre krig mot mig själv.
Jag delar detta för att jag möter så många människor som är fantastiska på att prioritera andra. Personer med otroliga ledarskapsförmågor som är väldigt inkännande. Men det är inte ovanligt när jag kommer dem inpå livet att jag upptäcker samma destruktiva inre dialog hos dem som jag själv brukade kämpa med.
När jag då berättar om min egen resa och att det går att stänga ner den inre dialogen, så ser jag hur de drar en lättnadens suck. Någon som förstår och samtalar om deras inre konflikt och berättar att det går att komma över den.
Det är så vanligt att människor som är snälla mot andra, inte är lika snälla mot sig själva.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
