Alla människor hamnar i kris. Det innebär att på våra arbetsplatser finns det ofta någon som befinner sig i en kris och därmed har en jobbig levnadssituation. Hur skapar vi utrymme för detta på våra arbetsplatser? Det kostar både pengar och mänskligt lidande när personer fastnar i sin krishantering och kör fast.
Det gäller att hitta en balans mellan att tillåta individer att vara i kris utan att bli sjukskrivna och att tillåta krisens reaktioner. Det är bevisat att det bästa för en individ är att vara kvar i sin invanda miljö och inte öka isolering genom att hålla sig borta från rutiner och kollegor. Detta gäller naturligtvis inte om krisen är utlöst av en infekterad arbetsmiljö.
Människor som varit borta från jobbet under tiden de hanterar en kris finner ofta att det är svårt att komma tillbaka. Jag hör många historier från personer som önskade att de hade stannat kvar på jobbet.
Krisberedskap för en arbetsplats innebär att ha med i planeringen att alla individer någon gång hamnar i kris och att arbetsförmågan temporärt kan nedsättas. Här behövs en rejäl kompetenshöjning hos HR folk och arbetsgivare. Hur skapar vi en sund miljö för detta.
Vi vill inte hamna i diket att arbetsplatsen förvandlas till någon kollektivterapi där andra ska engagera sig i en individs privatliv. Samtidigt vill vi undvika den destruktiva och kostsamma isoleringen som sjukskrivningar ofta innebär. Om vi skapar en sund miljö där krishantering är en del av ekvationen, då kan vi både skapa utrymme och ett tillåtande för krisreaktioner i arbetslaget. Parallellt med detta kan vi också tala om resultat och utveckling för att krishanteringen ska gå så smidigt som möjligt.
Jag skulle välkomna en debatt om detta. Jag är övertygad om att orden resultat och produktivitet inte står i ett motsatsförhållande till krishantering, personligt välmående och utveckling. Jag vet att detta är provokativt och opopulärt hos dem som anser att krishantering ska få ta den tid det tar. Vi får dock inte glömma att en normal livskris är övergående och att vi även måste veta när och hur vi för processerna framåt så att människor inte kör fast i sin krisbearbetning.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
