Igår skrev jag om vikten av att vara tillåtande och normaliserande i vårt ledarskap. Detta gäller speciellt i förändring när vi räknar med att människor reagerar.
Det räcker dock inte utan hand i hand med tillåtande och normaliserande kommer gränssättande.
Min verksamhetsledare i Namibia var uppgiven, less och trött. Hon behövde få landa i detta. Men…vi ledare inser också att vi inte kan ha en organisation som styrs av reaktioner. Här kommer gränssättandet in i bilden. Det INKLUSIVA gränssättandet. Jag som ledare inser att min uppgift är att locka fram dessa gränser från individen jag leder – inte leverera gränser och tala om vad som gäller.
”Hur kan du mitt i din uppgivenhet och trötthet leda verksamheten i Namibia?”
”När är det OK för dig att få vara trött och less?”
”När är det inte OK?”
”Hur kan VI hitta en bra balans här?”
Framlockande – evoking – ett gränssättande som vilar på ett tillåtande.
Hennes respons till detta var att hon började sätta sina egna ord på hur dessa gränser kunde se ut. Människor håller sig mer till sina egna ord än ord som andra lägger i munnen på dem. Min uppgift blev att se till att hennes gränser var realistiska och hållbara.
Att leda i förändring innebär alltid att locka fram medarbetarnas egna gränser på sina egna reaktioner och beteenden.
Visst är det skönt att slippa leverera något som redan finns inom personen. En egen Aha-upplevelse är alltid starkare än en pekpinne.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
