Efter en lång pandemi och ett pågående krig som höjer stressnivån hos många har jag noterat något jag vill prata lite om.
Långvarig stress där vi hela tiden behöver vara vaksamma på situationer som kan påverka både oss själva och dem vi ansvarar för gör att vi ofta försakar att slappna av.
Jag träffar många som är trötta. Jag vill inte kalla det en uppgivenhet utan just en trötthet. Vad ska hända härnäst? VI hann inte landa efter pandemin förrän kriget bröt ut och utöver det ett oroande gängvåld och förakt för lag och ordning.
Jag applåderar oss alla som navigerar oss fram och tänker: ”Lugn smittar av sig!”
Det finns dock en fara att vi hamnar i ett beredskapsläge där vi inte tillåter oss själva att faktiskt slappna av. Batterierna laddas inte riktigt utan vi lever nästan omedvetet i en stressberedskap.
Det är inte sunt. Då blir vår beredskap en stressfaktor.
Jag tror att krisberedskap efter en så pass lång period av nationell kris bör varvas med just batteriladdning.
De som behöver det mest är oftast de som saknar självinsikten. Där omgivningen behöver gå in och hjälpa till. Jag läser om krisberedskap och hör om detta väldigt mycket.
Nu är jag ingen sportsentusiast, men jag tänker ändå på hur lagledare ibland tvingar en spelare att gå av planen. Det är både för spelarens och lagets skull. Men även för att lagledaren vill se så bra resultat som möjligt.
Hur stressar vi av? Det är så olika för olika människor.
Gör mig en tjänst. Ta upp ämnet med dina medarbetare eller dem du träffar i din vardag. Frågor som:
”Hur fyller du på?” ”När var sista gången du tankade energi?” ”Vad gjorde du då?”
Ju mer specifika frågorna är desto mer effekt. Inte som en pekpinne men som en uppmuntran.
Ett bra sätt är att bjuda på dig själv: ”Jag måste bli bättre på att fylla på…..”
”Min energikälla är långa promenader i naturen, vad är din?”
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
