Psykisk ohälsa är fruktansvärt jobbigt för den som lider av det. Jag skriver mycket om det. Idag tänkte jag dock vända på det hela och skriva om en personer som jag ofta stöter på. Det handlar om närstående och omgivning.
Familjemedlemmar, vänner, släktingar, arbetskamrater, alla som finns i livet kring den drabbade blir även påverkade av den psykiska ohälsan.
Vi pratar mycket om att vi ska ha en tillåtande och accepterande attityd. Att vi ska förstå och vara empatiska. Det är väldigt viktigt. Kärlek och förståelse är otroligt viktigt att det finns runt personer som kämpar med en livskris. Det vet vi alla att när livet gör ont, betyder det enormt mycket med ett empatiskt bemötande.
Det jag dock ser alldeles för ofta är att omgivningen börjar att gå på äggskal. Rädslan för att inte förvärra eller göra fel gör att vi åsidosätter det faktum att allt inte kan cirkulera runt den som har det jobbigt.
Att lida av psykisk ohälsa eller att gå igenom en livskris innebär inte att alla gränser suddas ut. Det finns fortfarande skyldigheter mot medmänniskor. Att vara tillåtande enbart gör att det kan bli kaos i både familjer och på arbetsplatser. Tillåtande av krisreaktioner måste gå hand i hand med ett gränssättande. Något annat är kärlekslöst både mot individ och omgivning.
Offerroller är något som är lätt att fastna i. En annan fälla är ältande. Ja det är viktigt att få tycka synd om sig själv och det är viktigt att få vara i det som är jobbigt. Lika viktigt är det att efter den förmåga som finns prata om gränser och skyldigheter gentemot omgivningen. Att lida av psykisk ohälsa eller att vara i en livskris innebär inte att förmågan till att fungera med andra försvinner helt och hållet. Den försämras, men försvinner inte helt (annat än i väldigt få situationer när det är fråga om svåra diagnoser). Därför är det otroligt viktigt att vi som finns i omgivningen inser att en del av att vara empatisk är att TILLSAMMANS med personen sätta gränser så att inte allt kretsar kring den psykiska ohälsan.
Detta kan upplevas som tuffa ord men vi måste ändå våga prata om hur psykisk ohälsa får ringar på vattnet. Vår rädsla för att sätta upp gemensamma spelregler kan göra att det blir jobbigare än det behöver vara. Människor förmåga till att anpassa sig till omgivningen ser olika ut från person till person. Därför blir nyckelordet INKLUSIVE. Gemensamt måste vi våga prata om hur vi kan skapa de allra bästa förutsättningarna för att tillsammans hantera psykisk ohälsa. Det gör vi inte genom att undvika eller gå på äggskal.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
