Att livet stormar ibland är ett faktum. En del kriser är mindre vardagskriser och ibland handlar det om stora livsomtumlande livskriser.
Hur vill människor bli bemötta när livet gör ont?
Om du har en kollega som blivit drabbad av svår sjukdom i familjen eller ett dödsfall.
En vän som är inne i en svacka och tycker livet är allmänt jobbigt. Vilket bemötande är det bästa?
Ett bemötande som är väldigt vanligt, men faktiskt inte alls bra, det är när vi förutsätter att personen behöver utrymme. Därför lämnar vi personen ifred. Responsen blir tystnad.
Ja, en del personer tycker det är skönt. Egentid och personligt utrymme är viktigt för många.
Det finns dock andra, inklusive mig själv, som inte alls vill vara ensamma när livet gör ont. Jag kan tala för mig själv. Jag upplever undvikandet som väldigt jobbigt och det gör att jag ifrågasätter vänskapen eller relationen. ”Du visste att jag hade det jobbigt och du hörde inte av dig!”
Sen finns de amatörspsykologerna som blir för mycket. De som till och med gör att en utåtriktad människa som jag vill springa från Spanien till Korpilombolo bara för att slippa bli kvävd.
Det är inte lätt att vara alla till lags? Eller hur?
Men det är faktiskt inte så svårt.
Jag älskar ordet: ERBJUDA
När någon i min närhet, privat eller professionellt har det tungt. Då är jag väldigt snabb med att på ett diskret sätt erbjuda mitt stöd. Det kan vara ett telefonsamtal, men nu för tiden använder jag mig av Facebook, e-post eller dylikt för att bara erbjuda stöd.
Det händer nästan aldrig att jag inte får svar. Antingen uttrycker personen att de vill vara ifred eller så vill de ha kontakt. En på ett empatiskt sätt utsträckt hand blir sällan bortviftad.
Att erbjuda kontakt och respektera svaret – svårare än så är det inte.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
