Så känner jag mig varje gång som jag utsätter mig för insyn i mitt arbete. Det är en obekväm men mycket nyttig känsla. Något som jag tycker att jag är skyldig de människor som ger mig förmånen att ha med dem att göra.
Som ledare är det alltid en förmån att få ta del av människors liv. När någon delar med sig av sitt innersta anser jag att jag är på helig mark. Oavsett vad vår roll är när vi möter människor får vi aldrig ta förtroenden för givet. Det är ett förtroende vi får att finnas i en annan människas liv.
Detta förtroende måste hela tiden förvaltas och vår kompetens vässas.
Det är vår skyldighet i arbete med människor att gå i handledning och ha kontinuerlig insyn i vårt arbete. Att inte gå i handledning är tycker jag en arrogant och farlig inställning att ha till sig själv och den egna kompetensen.
I Kalifornien där jag är utbildad krävs det att den som har legitimation i människorelaterade yrken går i kontinuerlig handledning och vidareutbildning för att få behålla den. Något som jag tycker borde vara en självklarhet. Detta börjar även bli vanligt i större företag. FÖretaget kräver att alla ledare har en mentor.
Den första frågan från människor som ger förtroenden till andra borde handla om insyn, handledning och uppehållande av kompetensen
Ja, det finns en utsatthet när någon annan ska ta del av hur vi bemöter och vägleder andra människor. Detta är dock något som är en del av yrket.
Jag fick precis tillbaka utvärderingen av ett inspelat mentorsamtal. Klienten hade naturligtvis gått med på att det skulle bandas in och utvärderas av min handledare. Skitjobbigt att bli utsatt för, men vilket lärande det ger. En kvalitetssäkring.
Hur sen denna kvalitetssäkring ut för din yrkeskategori? Finns den?
Jag tycker det borde vara ett krav och en självklarhet. Vad tycker du?
Vår uppgift när vi arbetar med människor är att skapa trygghet. Det sker inte av sig själv eller får inte vila i att vi själva anser oss vara socialt kompetenta eller goda lyssnare.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
