Så mycket av det jag föreläser om blev bekräftat i fredags på gymmet.
Vi har bara en chans att ge ett första intryck!
Den vikarierande tränaren börjar passet med att tala om för mig vad mina mål borde vara och hur han anser att jag ska prioritera min träning. Första intrycket var: en arrogant viktigpetter som körde över mig och pekade med hela handen.
Vad hände inom mig? Jag stängde butiken. Helt plötsligt var jag ute i pereferin och fokus låg på denne tränares starka agenda, narcissism och tilltro till sig själv.
Jag kom direkt att tänka på chefer jag haft i livet som har haft denna stil. Inte konstigt att det varit stora arbetsmiljöproblem på dessa arbetsplatser.
Förändring som inte var presenterad på ett inkluderande sätt.
Den vikarierande tränaren introducerar övningar och moment som inte fungerade alls. Inte en susning av att jag fanns i rummet. Istället små miniföreläsningar om varför hans sätt är bättre än vad jag tidigare gjort. Han passade även på att kritisera min ordinarie tränare. Det arbete jag gjort tidigare viftades bort som värdelöst och nu skulle jag bli välsignad med ett nytt sätt att göra saker på som skulle ge mycket bättre resultat.
Kanske hade han rätt i en del av vad han sa. Men HUR han kommunicerade detta fick total motsatt effekt. Mina försvarsmekanismer blev aktiverade och jag intog en passiv ställning. Jag gjorde som han sa, ifrågasatte inget och svarade bara JA och AMEN på allt vad han sa. Det enda jag kunde tänka på var att sessionen bara varar en timme och att jag snart skulle vara fri från denne odräglige person.
Jag kommer ibland till osunda arbetsplatser där jag stöter på medarbetare som bara står ut. De har slutat strida och tänker bara på hur de ska hantera arbetsdagen till sen är slut. Detta är en reflexmässig reaktion när människor inte blir inkluderade utan överkörda.
Korrigering istället för uppmuntran
Min ordinarie tränare får mig att känna att jag är fantastiskt duktig. Att jag gör ett bra jobb. Kämpar på bra och att jag kommer nå mina mål. Bekräftelse är ett av de viktigaste verktygen i vår verktygslåda. Jag är van att åka från gymmet och känna mig lyft, uppskattad och att jag gjort något bra.
Sessionen med vikarien innebar övningar som jag inte förstod. Böjningar och sträckningar som jag inte kunde göra rätt. Jag har under loppet av en timme aldrig fått mer ”konstruktiv” kritik, korrigeringar och en känsla av att jag är oduglig. Jag åkte från gymmet och kände mig misslyckad och förbannad.
Det var dock en övning som var bra!!! Det var den när jag fick ta på mig boxhandskar och med all kraft attackera den vikarierande tränaren. Aldrig har jag med sådan passion engagerat mig i en övning. Jag ville nita den arrogante kommandoran!
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
