Sociala medier är späckat av positiv psykologi som handlar om att människor som är i kris ska välja att känna något som de inte känner.
Välj att ha en bra dag! Ja men om en människa är i kris och har krisreaktioner som gett dem nedsatt kognitiv förmåga, vad händer då? Om en människa är så förtvivlad att det inte finns på kartan att kunna välja att tänka positivt – då gör den positiva psykologin skada.
Jag tänker på den man som för några år sedan berättade för mig att när hans dotter blivit diagnostiserad med en obotlig sjukdom förlorade förmågan att kunna tänka klart. Han var helt lamslagen. I hans bekantskapskrets var det väldigt mycket positivt tänkande och han fick en massa klyschor kastade i ansiktet om hur han skulle tänka. Att han skulle vara stark. Att allt har en mening. Han kände sig mer nedtryckt av sin omgivnings oförmåga att möta honom i hans svaghet.
Han behövde få höra att det är helt okey att vara ledsen, helt normalt att känna sig maktlös och uppgiven. Att han får vara svag och inte alls behöver vara stark.
Han kunde inte bearbeta en kris som han inte hade tillåtit sig själv att vara i.
I efterskott berättade han för mig hur acceptansen att vara svag och tillåta sig detta var en nyckel för att han sedan skulle kunna bearbeta den svåra krisen.
Positiv psykologi, positivt tänkande har sin plats. Men absolut inte när en människa behöver få vara svag. Då är det rent destruktivt.
Det är ofta människor som aldrig vågat närma sig sina egna svagheter och sin egen sårbarhet som klamrar sig fast kring denna positiva psykologi istället för att uppmuntra den som är i kris att bejaka sin svaghet. Det är ju svårt att uppmuntra till något som man själv är livrädd för.
Jag önskar att det fanns mer fingertoppskänsla i hur vi bemöter människor. I all välvilja slänger vi ur oss en klyscha som låter bra utan att tänka på hur den landar hos mottagaren.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
