Jag tror att alla kan hålla med om att en av de största anledningarna till sjukskrivningar har sin grund i människors livskriser. Symptomen är de samma oavsett om krisen är personlig eller om den är relaterad till arbetsplatsen.
När vi människor hamnar i kris i livet får vi symptom. Det som jag kallar krisreaktioner. Dessa kan yttra sig i psykiska besvär, men även i s.k. psykosomatiska besvär. När kroppen reagerar på att livet är obalans. Oavsett om det är nedstämdhet, ångest, apati, migrän, magkatarr eller sömnsvårigheter är dessa reaktioner oerhört jobbiga att hantera.
En av mina övertygelser är att normala krisreaktioner är just det: NORMALA. Det är ingen sjukdom att sörja, ingen diagnos att reagera på en kris eller ett trauma. Faktum är att normalisering är det som visat sig vara det mest effektiva.
Vi lever som bekant i ett samhälle där vi inte skapar utrymme för livets baksidor. Vi vill ha den snabba behandlingen, den snabba vägen, gärna i form av ett piller eller en annan medicin. Det är skrämmande att se hur lätt det är att få psykofarmaka utskrivet i vårt avlånga land.
Om det nu är så att kris är normalt, att krisreaktioner inte är några sjukdomstillstånd. Varför är det då så att många företag har i sin plan för anställda i kris att resursen de hänvisar till är SJUK-vården. Egentligen är det helt bisarrt att vi inte tänker längre.
Vi kan inte å ena sidan reagera på att det är för mycket sjukskrivningar. Att anställda sjukskrivs ofta och frekvent. Korttidssjukskrivningar är otroligt vanligt och många företag och organisationer reagerar starkt på detta.
Samma organisation eller företag har i sin plan att hänvisa en medarbetar i kris till sjukvården. Där är det nästan med säkerhet så att de får medicin, diagnos och väldigt ofta sjukskrivning. Ja, jag har problem med att sjukvården har extremt dålig kriskompetens och alldeles för lätt sjukdomsbelägger den som inte är sjuk.
Men varför skickar arbetsgivaren den anställde dit till att börja med. Det är ju som att be om sjukskrivningar och sedan sitta och gräma sig över att så många är sjukskrivna.
Vi måste få en annan kultur kring kriser på våra arbetsplatser. Den psykiska ohälsan ökar. Stämmer det? Eller är det så att vi inte har kompetensen att ge stöd åt människor som har normala krisreaktioner.
Det bästa för en människa som är i kris är att stanna kvar i sina rutiner och strukturer, att uppehålla sina relationer. M.a.o. är sjukskrivning något som forskning i åratal har visat att det förlänger en människas krisbearbetning. Steget tillbaka till arbete och rutiner blir för stort.
Lite grann kan jag känna när jag hör arbetsgivare klaga på höga sjukskrivningstal att som man bäddar får man ligga. Bemötandet av medarbetare i kris är undermåligt på de flesta arbetsplatser.
Steg ett torde således vara att ge chefer och ledare grundläggande kompetens i hur man leder människor som är i kris. Det skulle påverka sjukskrivningstalen mer än någonsin.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
