Vi människor sårar varandra. Det är en del av livet. Ibland sårar vi människor avsiktligt, men allra oftast handlar det om missförstånd. Avsändarens avsikt matchar inte hur den andre tog emot det.
Konflikter är en del av att vara människa. Det händer oss alla någon gång i livet.
Oavsett om en konflikt är orsakad av illvilja eller missförstånd så gör det ont. Det skapar låsningar och murar byggs upp.
Ett fenomen som jag ofta sett är hur människor som sårat varandra efter en tid hamnar i situationer där man möts igen. Det kan vara på familjehögtider eller inom jobbsammanhang. Då är det inte ovanligt att människor låtsas som ingenting har hänt. Man sätter upp en fasad och är ansträngt trevlig mot personen som de vet det varit konflikt med.
Detta sättet att låtsas som det regnar kan fördjupa smärtan, förvärra ilskan och göra positionerna ännu mer låsta.
Tiden läker inte alla sår. Ibland krävs det ett agerande. Att låtsas som inget har hänt kan upplevas som ett knytnävsslag.
Ibland kan det dock vara så att båda parter tycker det är skönt att det fått rinna ut i sanden. Men då tror jag att den ömsesidigheten behöver kommuniceras. Om båda parter bestämmer sig för att vända på bladet och gå vidare, då är ingen skada skedd. Men om det bara är den ena parten som är bladvändare, då blir smärtan bara mer intensiv för den som inte tycker det är OK.
Det finns så mycket ouppklarade konflikter som ligger och suger energi. Ansträngda relationer som gör att vi kan känna oss obekväma.
Däremot om parterna inte ska ha något med varandra att göra framgent. Då är det sundare att hantera saker på varsitt håll. Jag har sällan eller aldrig sett det vara konstruktivt att arbeta med försoning om vägarna ändå ska skiljas.
En obehandlad konflikt kan vara som ett infekterat sår som inte vill läka. Om vi har sådana situationer där vi låtsas som inget har hänt, men ändå känner smärta. Då kanske vi är skyldiga oss själva att sluta undvika och se vad vi kan göra för att komma vidare.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
