Det plagget som fascinerar mig mest är den så kallade offerkoftan. Det är relativt vanligt att detta plagg dyker upp. Trots att det borde vara skottpengar på personen som designade denna bedrövliga utstyrsel.
Jag har aldrig sett någon som bär offerkoftan på ett klädsamt sätt. Den förfular och gör personen oattraktiv.
Den sitter också ganska hårt fast. Personen har fäst sig vid plagget och är van att andra människor försöker slita av det. Ju mer omgivningen kritiserar, sliter och drar, desto mer kommer personen att stå fast vid att de har rättigheten att klä sig som de vill.
Nyckeln blir att få personen att vilja klä av sig själv. Hur åstadkommer jag detta?
Först och främst är det nödvändigt att kommunicera att jag tycker att individen är vacker. Att inse att bekräftelse och att visa att jag vill väl är enda vägen att gå. Jag lyfter personen, men inte koftan.
När sedan förtroendet är etablerat tar jag fram och visar andra plagg som stämmer så mycket bättre med personens stil, personlighet och ansiktsdrag. Vi gör en klädprovning och tittar på vad som känns bäst. Hur personen känner och vad andra tycker om de olika alternativen.
I de allra flesta fall blir resultatet av att jag närmar mig personen att de själva kommer till en insikt om att den gamla lusekoftan faktiskt är helt omodern och ger klåda.
Jag tittade i min garderob häromdagen, där hängde en pastellfärgad kavaj från 80-talet med axelvaddar som till och med fick en korpulent man som jag att se V-formad ut! Hur i all världen kunde jag ha haft på mig denna anskrämliga kavaj och till och med tycka att jag var snygg och häftig?
Så vill jag att offerkofte-mannekängerna ska känna när de ser offerkoftan de tagit av sig. ”Vad tänkte jag när jag gick omkring och cat walkade med denna bedrövliga kreation!?”
Slit inte offerkoftan av människor – få dem att själva klä av sig.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
