Genom åren har jag observerat något väldigt intressant. Jag har förmånen att hjälpa många människor att hjälpa sig själva. När de tar tag i sina liv och börjar att ge näring till sin självkänsla och sitt självförtroende får detta väldigt ofta ringar på vattnet.
Omgivningen är vana att relatera till en person: Denne individ utvecklas och som ett resultat av god krisbearbetning känner de i närheten inte igen vederbörande längre.
När självkänslan och självförtroendet växer hos oss börjar vi också att ta plats i våra egna liv. Konsekvensen av detta är naturligtvis att det påverkar omgivningen.
Det är inte ovanligt att detta blir hotfullt. Personen som har varit försagd börjar ta plats och tala ut. Sätter nya gränser och kanske inte ställer upp på gamla premisser. Kanske till och med vägrar att fortsätta i den roll som omgivningen tidigare tagit för självklart.
Kris är utveckling. Utveckling ruckar ofta på våra nätverk och relationer. Det är detta som gör livet spännande. Livet är dynamiskt och inte statiskt.
De som ofta inte klarar av denna typen av förändringar och utveckling är de som inte tittat på sina egna liv. De som inte reflekterat över vem de själva är och hur de relaterar till omgivningen. När då någon annan gör ett gediget arbete med sig själv tvingas de att själva att möta sin egen spegelbild.
I den bästa av världar får detta konstruktiva ringar på vattnet. Tyvärr är det dock vanligt att det blir ett hot. Personen som inte längre anpassar sig blir någon som bekämpas.
Känns detta igen? Kanske en bra idé att se vem det är som styr och domderar i våra nätverk? Kommer det från personer som är öppna för förändring eller från de som är livrädda för att lyfta på locket till sina egna liv? Finns det personer som omgivningen går på äggskal runt omkring för att slippa turbulens? Varför är det så vanligt att någon som börjar arbeta med sig själv blir ett hot?
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
