En bekännelse från en relationell man.

Nästan all information vi kan önska oss finns tillgänglig via internet. Google och You Tube har svar på väldigt mycket.

Jag vet det!

Ibland struntar jag i denna välsignade skärm och jag ringer istället någon och frågar något som jag mycket väl kunde ta reda på själv. Varför? Jag är ett flockdjur, inte ett skärmdjur.

I helgen behövde jag tips gällande matlagning. Jag ringde en väninna och frågade om hennes råd. Hon blev glad att jag ringde och jag fick min kulinariska vägledning. Jag fick också en trevlig pratstund och kunde fråga om ditten och datten i hennes liv. Hade jag googlat efter informationen hade jag i och för sig kunnat ringa ändå. Hon fick växa i sin roll som medmänniska och matkunnande och det stärker oss att få dela sånt vi är bra på, eller hur?

Jag går utanför Triangeln i Malmö och ska hitta till Möllevångstorget. En mycket attraktiv karl kom gående på trottoaren och jag tänkte direkt på att fråga om vägen.
Hans snörpiga svar var allt utom relationellt och han frågade om jag inte har en telefon och kan googla. Det har jag, men jag gillar att interagera med människor.

När skärmar blir något som isolerar oss från varandra, då säger jag stopp. Min bekännelse: Jag frågar ofta människor om saker som jag är fullt förmögen att ta reda på själv. När tekniken tar över, vad händer då med relationer och social kompetens?

När någon ställer en fråga, svara då inte med att hänvisa till internet. Det är definitivt ett sätt att motarbeta relationsinitiativ. Som ledare ser jag detta som något positivt. Har jag någon där det behövs ett gränssättande eller att uppmuntra personens egenförmåga, då finns det andra sätt att locka fram detta.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Du kanske också gillar