Det finns ett uttryck som jag har en hat-kärlek till:
”Good enough!”
Ja det stämmer att det är viktigt att vi känner att vi duger. Att vi gör det bästa vi kan efter vår förmåga.
För mig handlar uttrycket om självkänsla. Jag duger som den jag är!
Det får för mig dock inte handla om tilltron till min egen förmåga – mitt självförtroende. Ja jag ska veta vad jag kan och vara stolt över detta. Men det måste även handla om att jag vet vad jag INTE kan.
Och när det gäller det som jag INTE kan – där är det farligt att vi vaggas in i att bromsa vår egen utveckling genom att tro att vi är ”Good Enough.”
Jag har ibland kommit till verksamheter där det varit väldigt bristfälligt vad det gäller kompetens. Personal som inte har formell kompetens och som har en övertro till sin informella kompetens och erfarenhet.
Det är inte ovanligt att det finns en ledare med i bilden som är väldigt duktig på att få sin personal att känna att de är ”good enough”! Fantastiskt! En ledare ska lyfta sin personal. Däremot måste det finnas en balans som handlar om att hela tiden vilja förbättra, kompetenshöja och utveckla.
Förstår ni min hat-kärlek? Jag älskar att lyfta människor – att få dem att känna att de duger som de är! Men jag måste också ha förmågan att ge näring till kunskapshunger och viljan till att alltid vilja lära sig mer.
När vi arbetar med människor är det vår skyldighet att hela tiden vilja lära oss mer. En verksamhet som brister i sin kompetens ska inte enbart höra att de duger – för faktum är att de inte gör det. Det är ett enormt stort ansvar att arbeta med människor som ledare, behandlare, pedagog, vårdgivare etc. Med det ansvaret kommer skyldigheten att hela tiden vilja bli bättre på det vi gör.
Det finns en fara att vi utvecklar ett kunskapsförakt genom att obalanserat trycka på att vi duger. Vårt människovärde behöver vi aldrig utveckla, det är inte förhandlingsbart. Vi har ett absolut värde, vem vi än är. Men att hamna i ett dike där vi inte tror att vi behöver mer kunskap, det är en form av kunskapsförakt som inte hör hemma när vårt arbete innebär att vi har inflytande över andra människor än oss själva.
Jag vill gå så långt som att säga att personer som anställs i verksamheter utan den formella kompetens som egentligen krävs, (vanligt inom människovårdande yrken.) behöver få ett kompetenshöjnings-spår eller program som ger dem den formella kompetens som yrkesrollen kräver. Detta skulle sätta press på både arbetsgivare och anställda att se kompetenshöjning som oförhandlingsbart och nödvändigt. Jag vet flera verksamheter inom behandling och vård som ger exempelvis en undersköterskeutbildning till sin personal. Föredömligt!
Att jobba med människor utan utbildning är inte ”good enough!” Livets hårda skola är inte och ska inte vara ackrediterad.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
