Det uttrycket känner många igen. Det ligger mycket i det. Visst handlar det om att innan jag börjar bry mig om hur andra har det, att jag behöver se hur jag har det själv i det om är mitt hus eller mitt liv? Så tolkar jag det i alla fall.
När jag pluggade psykoterapi i USA var det ett krav för att komma in på utbildningen att alla deltagare gick igenom en lämplighetsprövning. Den involverade både självutgivande texter samt intervjuer. Skolan var inte intresserad av att utbilda personer som inte var lämpliga att arbeta inom yrket.
Utöver detta så var det obligatoriskt att under utbildningens gång gå i egenterapi. Att titta på våra egna liv och bearbeta saker innan vi börjar arbeta med sårbara människor.
Anledningen till detta är för att många dras till hjälpande yrken för att slippa behöva titta på sina egna problem och utmaningar. Vanligt är också att personer med egenupplevd problematik som de anser sig ha kommit över vill hjälpa andra människor med liknande utmaningar. F.d. missbrukare som vill arbeta med missbruksbehandling etc.
Egenterapin handlade om att inte försöka hela sig själv genom att hjälpa andra. Eller att använda sin egen livsresa som mall när jag arbetar med liknande problematik som min egen.
Under utbildningen var utlåtanden under praktiken väldigt viktiga. Om handledaren på en praktikplats ifrågasatte lämpligheten kunde detta leda till att personen fick avsluta sin utbildning.
Varför jag skriver om detta är för att jag tror att vi behöver skärpa kraven för människor som arbetar i hjälpande/utbildande och behandlande yrken. Det handlar dels om att skydda dem vi möter från inkompetens, men det handlar även om att höja statusen på dessa yrken. Något som måste ske.
Jag möter ofta en väldigt låg kompetensnivå där det jag skriver om här blir ett hot.
Varför ska transparens vara hotfullt? Jag begriper inte det om jag ska vara ärlig.
En socialtjänst som jag utbildade i London bad mig att lyfta frågan om personalens livsresor. Det visade sig att de allra flesta i personalen hade egna livserfarenheter som var knutna till deras yrkesutövning. Vuxna barn till missbrukare, uppväxt i dysfunktionella miljöer, offer för våld i nära relationer, eget missbruk etc.
När jag i ett seminarium lyfte frågan hur våra egna livsresor påverkar vårt yrkesval och yrkesutövning blev det pinsamt tyst och väldigt laddat i rummet. Det tog en hel del framlockande och lirkande för att få gruppen med på noterna. Det slutade med en eftermiddag som många innerst inne hade gått och längtat efter. De ville prata om de här frågorna men försvaren var väldigt starka.
Det hela slutade fantastiskt. Den personalgruppen säger idag att det var det bästa som de gjort någonsin. De såg om sitt eget hus. Det resulterade i att ett par personer sa upp sig och faktiskt omskolade sig. De var väldigt nöjda för de trivdes egentligen inte på jobbet. De andra har blivit mycket mer transparant med varandra och den kollegiala handledningen har fått en helt annan kraft.
”Våra klienter förtjänar att vi sopar rent framför egen dörr!” sa en av socialsekreterarna som var mest kritisk mot projektet i början.
Hur landar detta hos er? Är det inte dags att höja status, kompetens och inte minst löner för alla som brinner för att arbeta med människor? Jag tror ovanstående kan vara en bra början.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
