Jag tror ett balanserat liv är en växelverkan mellan styrka och svaghet. En människa kan och ska inte alltid vara stark. Ibland behöver det svaga få komma fram. Livets säsonger är designade just på detta sätt.
Jag möter ofta människor som behöver få krascha.
Jag vågar hävda att personer som inte har platser där de känner sig trygga nog att få vara svaga är mer benägna att krascha ordentligt.
Högpresterande personer som lägger väldigt höga krav på sig själva eller som har arbeten där kraven är orimliga träffar jag ofta när punkteringen är ett faktum.
Det är heller inte ovanligt med personer som går in i ett flyktbeteende istället för att tillåta sig att känna.
En man jag hade i samtal han grät sig bort från sina symptom. En stafettläkare hade diagnostiserat honom och skrivit ut psykofarmaka åt honom. Han kände innerst inne att detta inte var okey för honom. Det var inte vad han ville. Under en skogspromenad som vi tog tillsammans frågade jag honom när han sist tillät sig själv att vara ledsen. Jag talade lugnt och tillåtande av vikten av att få vara svag. Att få låta den lilla individen inom få komma till uttryck. Rädsla och svaghet, sorgsenhet och litenhet är inte farligt. Vi behöver inte lägga negativa värderingar vid dessa sinnesstämningar utan snarare se till att vi har kanaler för dessa.
Samtalet resulterade att vi satte oss på varsin stubbe i skogen och han började gråta. Något som han inte hade gjort sedan han var en liten pojke.
När han nu kommit i kontakt med denna ventilationsmöjlighet i livet blev den ett viktigt utlopp för honom. Han grät sig hel. En mycket kompetent och ambitiös man som fått punktering på själen som gick höra att det är normalt att vara ledsen och det är tillåtet.
”Ulf, jag trodde det var något fel på mig och gick till läkaren. Du fick mig att inse att det istället var något rätt med mig och att tårar inte är farligt men fullt normalt.”
Det är ok att vara människa!
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
