Att våra liv är stressiga är inget nytt. Många av oss känner att vi rusar från det ena till det andra. Vi vet att det är viktigt med återhämtning men ofta hamnar det långt bak i prioriteringskön.
Men när vi bromsar upp. Frivilligt eller ofrivilligt. Vad händer då?
Det finns människor som inte bromsar upp för när de gör det så kommer livet ikapp med dem. Jag pratar ofta om vikten av att vi hela tiden bearbetar oss själva. Att vi är snabba att ta itu med händelser och erfarenheter som påverkat oss negativt.
Vårt arbete och engagemang i andra människor eller i projekt får inte bli en flykt från att inte ta itu med oss själva.
Detta är vanligare än vi tror. Jag stöter på detta hos många chefer och ledare. En annan kontext där detta är vanligt förekommande är bland de som hjälper andra.
Vad händer när jag bromsar upp? Är det ett tillfälle att tanka positiv energi?
Jag frågade en man om jag fick citera det han skrev till mig:
”Jag mår så bra – för nu tar jag regelbundet tid för mig själv. Jag fyller på! Jag minns semestrar med familjen när jag var tvingad att vara ledig – då kom all skit ikapp med mig. Men jag hade ju semester så jag kunde festa och dricka så jag slapp känna det jag egentligen behövde känna. Resten av året gick i 120 knyck. Ett meningsfullt arbete, fullspäckat schema och ingen tid att känna. Funkade bra.
Sen kom krisen och jag var tvingad att ta itu med mig själv. Skitjobbigt. Men värt varenda sekund.
Nu är inte jobbet en flykt – jag kör i 150 knyck – men jag stannar vid depåerna och tankar. Det är skillnad på att köra hårt för att slippa känna jämfört med att köra hårt för det känns så bra!”
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
