Kommer ni ihåg låten med Ted Gärdestad?
”När showen är slut och pianot rullas ut – då är jag ensam, lika ensam som jag var förut!”
Många av oss gör våra entréer på livets scener. Vi går in i chefsroller, behandlarroller, lärarroller, handläggarroller etc. Vi gör vårt allra bästa för att göra ett bra jobb.
Sen blir det kvällen och vi behöver gå av scenen. Känner vi oss då som Ted gjorde? Ensamma?
Eller finns det någon i kulisserna som väntar på oss? Särskilt viktigt är detta om vi har ett ensamarbete eller om vi är ensamma i vår ansvarsroll. Då behöver vi någon som finns där och hjälper oss att landa.
En del av oss behöver få bolla det som dagens utmaningar inneburit och andra behöver få göra något helt orelaterat för att inte stress ska komma ikapp oss.
Jag hävdar att även människor som tankar energi genom att vara ensamma behöver ha människor som finns i kulisserna. Nätverk är viktigt. Hur vi sedan använder nätverket kan vara väldigt olika.
Ensamhetsproblematiken är enormt stor i vårt samhälle. Vi behöver gemensamt ändra på detta.
”It’s lonely at the top!” var ett uttryck som var vanligt när jag bodde i USA. Det stämmer många gånger.
Därför vill jag med detta inlägg uppmuntra alla oss som kan relatera till Gärdestads sång att se om vårat hus, att se om våra nätverk.
Ensamhet äter och fräter på människans självförtroende och självkänsla. Att hindra detta sker inte av sig självt. Det kräver aktiva handlingar.
Oavsett vilka roller vi har i livet så behöver vi en fan club i kulisserna. Personer som är mer intresserade av vem vi ÄR än rollen vi dagligen spelar.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
