I fredags fick jag beskåda något beundransvärt. Jag sitter med en personalgrupp och vi ska ha handledning. Vi går laget runt som vanligt för att se vad personalen har förberett. Angelägna situationer kring sina klienter som de vill lyfta.
Då händer något som tyvärr inte är så vanligt. Enhetschefen tar upp en situation där han beskriver hur han har agerat. Det framgick med tydlighet att det fanns saker han inte var nöjd med i sitt eget agerande. Detta lägger han på bordet och lyfter på ett ödmjukt sätt frågan: Skulle jag kunna gjort det här på ett bättre sätt?
Direkt kom lojaliteten hos personalgruppen igång och alla sa att det var helt riktigt ATT han agerat.
Ja, han hade agerat och något behövde göras åt en delikat situation. Gränser behövdes sättas och ingen ifrågasatte motivationen bakom agerandet. Det var guldkantat med empati och att få klienten att känna att personalen vill väl.
Då stryker enhetschefen under med att intentionen var det inget fel på, men HUR det levererades, skulle det kunna gjorts på ett annat sätt?
Som handledare gick jag in och förstärkte den frågan. Kunde det gjorts på ett annat sätt? Vad kan vi alla lära oss av den här situationen?
Resultatet blev en bra diskussion där jag upplever att det blev ett enormt lärande för hela gruppen. Varför?
Prestigelöshet och ödmjukhet. En ledare som visar vägen.
Jag lovar er att ingen i den gruppen kommer att ha svårigheter med att beskriva egna exempel på interagerande med klienter och på ett genuint sätt lyfta frågan:
Skulle jag kunna gjort detta på ett bättre sätt?
Att vara ledare innebär att bana väg. Att med eget exempel och sårbarhet bjuda in till samtal och kommunikation.
Jag lyfter detta för jag ser det som en bristvara i så många sammanhang. Att leda med ödmjukhet istället för prestige är ett genuint och trovärdigt ledarskap!
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
