När blir nära för nära?

Att arbeta relationellt innebär att vi som personal måste våga bygga allianser med våra klienter. Engagemang går inte att skapa med en individ utan att det blir ett givande och ett tagande.

Den gamla klyschan: ”Man ska vara personlig men inte privat!” har skapat mer problem än den gjort nytta. Själva grundtanken i att ge en människa stöd är att vi måste bjuda på oss själva.

Här gäller det att vi hittar en balans. När blir nära för nära?

Under mina år som djupt engagerad med ensamkommande flyktingungdomar träffade jag på väldigt många gränslösa personer. Personal som i stort sett emotionellt adopterade flyktingungdomar och inte insåg att deras engagemang skapade problem. Jag minns med fasa personal som kallade sina ungdomar för sina söner. Som en del av deras familj. Lovade guld och gröna skogar som de inte kunde leverera. Ett gränslöst engagemang som faktiskt sårade många unga flyktingar.

Idag kom jag från en handledning på ett HVB-hem. Jag blev mäkta imponerad. Personalen här arbetar med unga människor som många gånger står i total avsaknad av vuxna förebilder, faders- och modersgestalter. Dessa tonåringar behöver personal som har kapaciteten att gå in i en surrogatroll under en kort period. Men hur klarar personalen detta utan att falla in i en osund beroenderelation med ungdomen?

När jag sitter och lyssnar på en personalgrupp som är transparenta med varandra. Där de bjuder in sina kollegor till insyn. Där det finns en ödmjukhet och en grundinställning att under en period kommer de att vara en temporär krycka som ungdomen kan luta sig mot och finna både emotionellt stöd och trygghet. En sådan relation är mycket helande.

Här har personalen ett skyddsnät i varandra. Prestigen är borta och ingen känner att de inte välkomnar insynen. Målsättningen handlar om att hjälpa en människa att hjälpa sig själv. Men del av den processen kan vara att få vara liten. Finns det någon tryggare plats att få ha vuxenrelationer än bland vuxna som ser fallgropar och inbjuder till transparens?

Vi vet från så många källor att det som betyder mest i en människas upprättande är relationen med dem som ger oss stöd.

Låt oss då inte i rädsla för att komma för nära eller för att vara oprofessionella beröva dem vi arbetar bland dessa energigivande relationer.

Nyckeln för att detta ska lyckas och ge goda resultat heter transparens och kommunikation. Prestigelös insyn och ödmjukhet. Att det fungerar har dagens handledning tydligt visat.

När jag själv arbetar med människor har jag en handledare som alltid är välkommen att ställa frågan: När har nära blivit för nära?

Hur landar detta hos er?

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Du kanske också gillar