Nu ska jag sticka ut näsan lite (igen)!
Motiverande samtal (MI) som jag väljer att kalla Motiverande kommunikation är ett evidensbaserat sätt att relatera till människor där det finns motstånd och ovilja till förändring.
Jag brinner så mycket för detta pga. att det fungerar. Det som förvirrat mig väldigt mycket de senaste åren är att jag haft många som kommit på utbildning som redan är utbildade i MI, som får en Aha-upplevelse.
De har lärt sig verktygen eller teknikerna inom MI. De är superduktiga på reflektioner, öppna frågor och ambivalenskors. Teknikerna sitter!
Däremot ser jag att konsten att kunna relatera är bristfällig. Resultaten i deras verksamheter är inte strålande. Då spelar det ingen roll om MI är evidensbaserat eller inte. Det yttersta evidenset måste alltid vara att vi hjälper människor, att vi ser fantastiska resultat och att individers livskvalitet ökar dramatiskt.
När jag under utbildningen suttit ned och pratat med dem inser jag att de saknar det absolut viktigaste. Passionen att komma människor nära. Att bygga ett starkt partnerskap. Att bjuda på sig själva. Att inte vara rädda för att skapa ett VI.
”Man ska vara personlig men inte privat!” ett mantra som ligger dem i fatet.
Rädslan för att inte vara professionell.
En av grundarna till MI gav definitionen att det handlar om ”Kärlek med ett mål!”
Just det, kärlek! Empatin som gör att människor känner att vi vill dem väl. Oavsett vem de är.
MI är relation – inte en klinisk metod. Många har tyvärr metodiserat och därav saknas det verkliga evidenset – resultat och höjd livskvalitet.
Grundaren sa inte: ”Verktyg med ett mål!” utan KÄRLEK.
Det är svårt att mäta kärlek! Mycket lättare att mta öppna/stängda frågor, eller hur?
Många skulle må bra av att öva på empati och partnerskap snarare än på öppna frågor och reflektioner.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
