Jag tycker det är så otroligt viktigt att det vi gör är förankrat i kunskap och forskning. Jag brinner för att saker stöts och blöts genom den härdsmälta som faktiskt skiljer goda idéer baserat på upplevelser och erfarenheter från akademiskt beprövade förhållningssätt och metoder.
Däremot är jag väldigt trött på hur ordet evidensbaserat används. Många vill försäkra sig om att det vi gör är evidensbaserat. Men det är faktiskt bara en tredjedel av vad det handlar om anser jag.
Vad är de andra två tredjedelarna?
En tredjedel handlar om metod och förhållningssätt är evidensbaserade. Men detta måste även gå hand i hand med:
Är den som föreläser om det evidensbaserade förankrad i verkligheten? Jag blir livrädd när jag stöter på personer som föreläser i behandling och terapi, som inte har träffat en klient på åratal. Eller ledarskapsexperter som föreläser men inte själva leder. Min mentor har alltid sagt att den dagen jag bara föreläser och inte är aktiv inom det jag föreläser om, då förlorar jag trovärdigheten och det spelar ingen roll hur evidensbaserat materialet är.
Blir den evidensbaserade kunskapen implementerad? Att skicka personal på utbildningar i exempelvis MI (Motiverande Kommunikation/Samtal) utan att som ett resultat se markanta förbättringar i verksamheten. Det är bortkastade pengar. Den verkliga evidensen måste vara om det vi praktiserar faktiskt skapar mätbara resultat. Att se livskvalitet förbättras. Att det blir en uppföljning som pekar på denna viktiga evidens.
Det var ett annat av min mentors visdomsord: ”Du måste som föreläsare baka in implementeringen när du föreläser. Det är ett slöseri med tid och resurser att dela kunskap som rinner ut i sanden.”
Jag tycker denna treparts definition av evidensbaserat är fantastisk. Vad tycker du?
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
