När någon har det tuff i livet är det inte ovanligt att de tycker synd om sig själva. Faktum är att en mycket hälsosam del av att krisa är självömkan.
Tyvärr blir denna normala respons till kris ibland mött med nedlåtenhet. Att tycka synd om sig själv är inte ok enligt många. Det är inte ovanligt att elaka kommentarer fälls. Eller någon käck person tycker att man ska ”välja att må bra”, eller ”nu måste du vara stark!”
Personer som har det tufft behöver snarare ett tillåtande och normaliserande bemötande.
Varför råder det sådan förvirring kring detta?
Jo för vi blandar äpplen och päron.
När vi befinner oss i akut kris är det viktigt att få tycka synd om oss själva. Då känns det gott med det sympatiska bemötandet och det är hälsosamt.
Men sedan finns det personer som fastnar i sin kris och där självömkan inte är något som gradvis försvinner. När krisen inte längre är akut. När människor fastnar i osunda beteenden och infekterad självömkan. DÅ är det inget som vi ska normalisera.
Det mest kärleksfulla bemötandet av någon som fastnat i detta beteende är att engagera oss. Att använda vår kommunikationsförmåga och med reflektioner och empati locka fram den insikten som leder till att personen själv ser behovet till förändring.
Att använda oss av skam eller att peka med hela handen för att sätta gränser för självömkan är aldrig en framkomlig väg. Det kommer bara att cementera beteendet ännu mer och trigga försvarsmekanismer.
Sannings-sägaren gör mer skada än nytta när det kommer till infekterade beteenden. Oavsett hur tillfredsställande det känns att sätta någon på plats, vara tydlig eller dra gränser så handlar det oftast om ett översittarkomplex och ett dåligt ledarskap som inte lockar fram viljan till förändring. Det får snarare motsatt effekt.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
