När någon har det tuff i livet är det inte ovanligt att de tycker synd om sig själva. Faktum är att en mycket hälsosam del av att krisa är självömkan.
Tyvärr blir denna normala respons till kris ibland mött med nedlåtenhet. Att tycka synd om sig själv är inte ok enligt många. Det är inte ovanligt att elaka kommentarer fälls. Personer som har det tufft behöver snarare ett tillåtande och normaliserande bemötande.
Varför råder det sådan förvirring kring detta?
Jo för vi blandar äpplen och päron.
När vi befinner oss i akut kris. I anslutning till en förändring i livet, då är det väldigt hälsosamt att ta hand om oss själva och även tycka synd om oss själva.
Sedan finns det en del personer som fastnar i sin kris och där självömkan inte är något som gradvis försvinner. När krisen inte längre är akut. När människor fastnar i osunda beteenden och infekterad självömkan. DÅ är det inget som vi ska normalisera.
Det mest kärleksfulla bemötandet av någon som fastnat i detta beteende är att engagera oss. Att använda vår kommunikationsförmåga och med reflektioner och empati locka fram den insikten som leder till att personen själv ser behovet till förändring.
Att använda oss av skam eller att peka med hela handen för att sätta gränser för självömkan är aldrig en framkomlig väg. Det kommer bara att cementera beteendet ännu mer och trigga försvarsmekanismer.
”Sannings-sägaren” gör mer skada än nytta när det kommer till infekterade beteenden. Oavsett hur tillfredsställande det känns att sätta någon på plats, vara tydlig eller dra gränser så handlar det oftast om ett översittarkomplex och ett dåligt ledarskap som inte lockar fram viljan till förändring. Det får snarare motsatt effekt.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
Hej , det du skrivit om det här fick jag en en förståelse.
Jag drabbades av stroke med afasi och fick en kraftig kris, det har gått 2 år sen det hände nu kan jag tala nästan normalt.
Första tiden var det mer psykologerna gjorde var tester med min hjärnkapacitet, psykologerna kunde inte ta fram hur trasig inom mig jag var. Tänkte då att jag skulle bearbeta krisen själv dumt nog, med skammen självkänslan. På vårdcentralen fick samtals terapi med Psykolog som bara sa ,att typ att jag ska träna och möta allt motstånd. Det gjorde jag själv och jobbade mycket med mig själv för att komma vidare ur krisen och fungera . Som jag då inte visste av psykologen var att jag behövde prata om förståelsen av mig , hur jag kände mig . Den psykologen hade kunnat hjälpt mig med att säga att det du så klart beskrivit om- att tycka synd. Maja
Och om jag tolkar dig rätt Maja…när du slutade tycka synd om dig själv (som är en del av processen för många) – då hittade du kraften inom dig själv att komma vidare? Eller läste jag för mycket in i din kommentar?
Allt gott till dig!
Ulf
Jag står som närmast anhörig. 2022 startade med beskedet att min sambo har cancer.
Vi försöker att ta det så bra vi kan, men självklart så kommer det dagar då vi båda tycker synd om oss själva och det måste få vara tillåtet.
Jag har tidigare kämpat med en hemsk depression, har bla bipolär sjukdom. Den värsta kampen varade från 2009 – augusti 2020.
Men i januari 2022 kom det här och för mig så är det bara det värsta jag har varit med om.
Så maktlös, se den man älskar må dåligt.
Nä, #fuckcancer
JA det är verkligen helt OK att tycka synd om oss själva när livets baksidor drabbar oss.
Tack för att du delar med dig. Sänder dig varma styrke-hälsningar – särskilt styrka till att vara där du är mitt i de känslor du har.
Allt gott! – Ulf