Har du i mötet med människor någon gång känt på dig att något inte är som det ska?
En intuition som gör att du anar något, men du kan inte sätta fingret på det?

Kvinnan satt med i en samtalsgrupp jag ledde nyligen. Hon var som en kaktus. Taggarna utåt, men inget hon sa eller gjorde störde egentligen. Det var inte ett öppet beteende utan mer slutet. Hennes icke-verbala kommunikation var subtil. Min radar gick dock på högvarv.

Jag tror att många av oss har ett reflexmässigt beteende att vi vill undvika dylika situationer. Men som ledare har jag inte den rättigheten. Min uppgift är att närma mig. Att göra detta på ett erbjudande och icke-invaderande sätt.

I den här situationen valde jag att göra det genom att bjuda på mig själv.

”Ikväll måste jag göra något för mig själv. Jag har inte gjort annat än arbetat och hela mitt inre ropar efter lite uppmärksamhet – vet du vad jag menar?”

Hon tog en djup suck och utbrast:

”Jag har inte umgåtts med mig själv på så länge att jag har glömt av vem jag är!”

Det var inte svårt att spinna vidare på detta och på ett erbjudande sätt be henne berätta mer om hon hade lust.

Jag har en föreläsning som jag kallar ”Från intuition till intervention”
Den handlar just om detta. Vikten av att efter vi känner på oss att något bubblar – ta steget och våga närma oss för att sedan locka fram en löning hos personen det gäller. (Om din organisation är sugen på den får du höra av dig. Den ligger inte uppe på hemsidan.)

Det värsta som kan hända är att vår intuition är felaktig – då ber vi helhjärtat om ursäkt – vilket styrker alliansen.

Men vet ni, i de allra flesta situationer ligger det något bakom den där fantastiska intuitionen.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Från intuition till intervention.