Jag är så oerhört trött på läkare som diagnostiserar personer med normala livskriser med psykiatriska diagnoser.

Nyligen talade jag med en ung kvinna som med tydlighet har en ångestproblematik som det finns en tydlig anledning bakom. En livskris som gör att hon reagerar med ångest och oro. Jag känner den här kvinnan och hon bad mig att skriva detta. Hon och jag har pratat mycket kring det hon känner och upplever i sin situation. Pga. att hon finns i mitt personliga nätverk går jag inte in i en professionell krishanterande roll.

Hon kommer från läkaren. En vikarierande läkare som hon aldrig träffat tidigare. De tillbringade 20 minuter tillsammans och under denna korta tid så konstaterade läkaren att hon hade PTSD. (Posttraumatiskt Stress Syndrom). Det denne läkare gör är att tydligt visa att hon saknar kompetens på området men mörkar detta genom att ta till en subjektiv diagnos. Något som kräver omfattande utredning för att säkerställa .Detta vittnar om ett påtagligt maktmissbruk med sin grund i okunskap. Jag känner välrenommerade psykiater som aldrig skulle få för sig att på ett 20 minuters läkarbesök ge en sådan allvarlig diagnos. Dessutom en diagnos som är både kontroversiell, omdiskuterad samt svårdiagnostiserad.

Det går inte en vecka utan att jag får rapporter om hur allmänläkare på vårdcentraler gör utlåtanden och ställer psykiatriska diagnoser på ett så lättvindigt sätt att jag undrar vad denna bristande kompetens beror på. (Är de utbildade via Hermods.)

Det är människors liv det handlar om. Lugna ner er med era snabba diagnoser och genvägar via receptblock. Jag är uppretad till max över detta och känner att jag behöver säga något.

Denna patologisering av normala krisreaktioner som pågår är oprofessionell och mycket allvarlig. Människor lyssnar på läkaren. De gör läkaren till en expert som denne omöjligt kan vara. I slutändan är det ALLTID individen som är expert på sitt eget liv

Som sagt känner jag många otroligt duktiga läkare som arbetar seriöst med mental ohälsa. Fantastiska människor. De lyssnar på individen och de är inte snabba med att komma till ett utlåtande eller en diagnos. De inser också det subjektiva i psykiatrisk diagnostisering och att det ofta blir fel. Den ödmjukheten blandat med deras gedigna kompetens ger mig hopp.

Jag ringde upp läkaren i fråga och bad henne att ge mig en redogörelse för vilka kriterier som behöver uppfyllas enligt DSM och ICD för en PTSD diagnos. Hon klarade inte provet. Ändå var det denna läkare som gladeligen talade om för min vän att hon har PTSD.

Om någon in min familj skulle lida av psykisk ohälsa skulle jag ALDRIG skicka dem till en vårdcentral. Risken är stor att det blir en rysk roulett. Säger inte att alla är inkompetenta, men jag är trött på alla berättelser jag hör från människor som blivit kategoriserade, etiketterade, diagnostiserade och medicinerade av allt för många arroganta blindstyren.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Subjektiv diagnostisering!