En medelålders kvinna inne på en mataffär följer efter en morfar och hans ouppfostrade, bråkiga barnbarn på 3 år.

Det är uppenbart för kvinnan att den gamle mannen har fullt sjå med pojken som skriker efter godis, kakor och läsk.

Samtidigt hankar sig gamle morfar fram och med kontrollerad röst säger han: ”Det är okej, Linus, vi har inte långt kvar. Lugn, grabben”.

Ytterligare ett utbrott följer och kvinnan hör hur morfar lugnt säger: ”Det är okej Linus, bara några minuter till så är vi härifrån. Häng i nu, grabben”.

Framme vid kassan börjar den lille odågan slänga varorna ur vagnen och morfar säger än en gång med väldigt kontrollerad röst: ”Linus, Linus – slappna av kompis, bli inte upprörd. Vi är hemma om ett ögonblick. Håll dig lugn, Linus”.

Otroligt imponerad följer kvinnan efter dem till parkeringsplatsen där morfar lastar in matvarorna och pojken i bilen.

Hon vänder sig mot den äldre mannen och säger: ”Det är inte min ensak, men du var fantastisk där inne. Jag vet inte hur du gjorde det. Under hela utagerandet behöll du lugnet och oavsett hur högljudd och störande pojken blev så fortsatte du bara lugnt säga att allt skulle bli bra. Linus är väldigt lyckligt lottad som har dig som sin morfar”.

”Tack”, svarade den gamle mannen. ”Men det är jag som är Linus. Den där lille skitungen heter Melvin.”

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Lågaffektivt bemötande