Sociala medier är späckat av positiv psykologi som handlar om att människor som är i kris ska välja att känna något som de inte känner.
Välj att ha en bra dag! Ja men om en människa är i kris och har krisreaktioner som gett dem nedsatt kognitiv förmåga, vad händer då? Om en människa är så förtvivlad att det inte finns på kartan att kunna välja att tänka positivt – då gör den positiva psykologin skada.
Jag tänker på den man som för några år sedan berättade för mig att när hans dotter blivit diagnostiserad med en obotlig sjukdom förlorade förmågan att kunna tänka klart. Han var helt lamslagen. I hans bekantskapskrets var det väldigt mycket positivt tänkande och han fick en massa klyschor kastade i ansiktet om hur han skulle tänka. Att han skulle vara stark. Att allt har en mening. Han kände sig mer nedtryckt av sin omgivnings oförmåga att möta honom i hans svaghet.
Han behövde få höra att det är helt okey att vara ledsen, helt normalt att känna sig maktlös och uppgiven. Att han får vara svag och inte alls behöver vara stark.
Han kunde inte bearbeta en kris som han inte hade tillåtit sig själv att vara i.
I efterskott berättade han för mig hur acceptansen att vara svag och tillåta sig detta var en nyckel för att han sedan skulle kunna bearbeta den svåra krisen.
Positiv psykologi, positivt tänkande har sin plats. Men absolut inte när en människa behöver få vara svag. Då är det rent destruktivt.
Det är ofta människor som aldrig vågat närma sig sina egna svagheter och sin egen sårbarhet som klamrar sig fast kring denna positiva psykologi istället för att uppmuntra den som är i kris att bejaka sin svaghet. Det är ju svårt att uppmuntra till något som man själv är livrädd för.
Jag önskar att det fanns mer fingertoppskänsla i hur vi bemöter människor. I all välvilja slänger vi ur oss en klyscha som låter bra utan att tänka på hur den landar hos mottagaren.
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
Det här stämmer så väl!
Är själv deprimerad och mår dåligt just nu och fick just en sån kommentar av en så kallad vän.
”Upp ur sängen, ta lite frisk luft och vänd på tankarna”
fick jag höra hurtigt från den personen.
Det är knappast det man vill höra för det gör att man känner sig ännu mer annorlunda och misslyckad, och man drar sig ännu mer undan från omgivningen, vilket blir förödande.
Människor som förstår mig och som inser att detta är min sanning, att jag känner så här, och tillåter mig att känna så, de människorna är så viktiga.
För är det något som jag har lärt mig om depression, så är det att man måste få tillåtas att prata om jobbiga och svåra saker.
Det är först när man börjar lyfta fram det tunga som bördan lättar.
Tack för dina texter. / Ingrid
Vikten av att vara i krisen och inte fly från den.
Här kommer en dos av värme till dig modiga människa.
/Ulf
Hej Ulf!
Såg att jag hade svarat på detta i feb 2020 då jag var på väg ner i en spiral av depression och det hela slutade med att jag för första gången i mitt liv (54 år), blev inlagd på psykiatrin för långt gångna självmordsplaner och början på psykos. Jag varken såg eller tänkte klart längre.
Sen dess har jag lärt mig så mycket om mig själv. Att lyssna på mig själv, tycka om mig själv och försöka leva med en depression som finns i något slags gråläge. Jag har insett att det tar tid men att jag måste sakta ner och framförallt stå upp för mig själv. Jag tillåter mig att må dåligt men min depression får inte bli min identitet. Den är inte jag, men jag accepterar idag att den finns hos mig och jag försöker få vardagen att fungera med den.
Tack för dina fina och kloka texter, de här hjälpt mig så mycket på mon resa.
Mvh Ingrid
Tack för dina uppmuntrande ord du fantasiska människa!
Ulf