Ibland hamnar vi i situationer med låsta positioner. Det kan vara hemma bland våra nära och kära eller det kan vara på vår arbetsplats.

Det är viktigt att vara ärlig och att ge uttryck för det vi tycker och känner i konfliktsituationer. Jag ska inte skriva om den biten nu, utan istället fokusera på vad som ofta händer när en relationell situation är utspelad. När vi har bearbetat konflikter, kommit fram till nödvändiga kompromisser och har kommit vidare.

Det är då det är viktigt att släppa taget om det som hänt och lägga det hela bakom oss. Där märker jag ganska ofta hur det finns de som inte riktigt är med på tåget. De är inte redo att gå vidare. Detta är helt i sin ordning. Vi bearbetar alla saker på olika sätt och det går olika fort för oss.

Däremot finns det personer som ibland kör fast och inte kommer vidare. En del för att de inte har förmågan och en del för att de inte vill. Detta kan resultera i ett ältande och idisslande som är svårt att hantera för alla berörda.

Det är här som det är viktigt att gruppen, som kan vara en familj eller ett arbetslag, kommer till en punkt där man gemensamt konstaterar att situationen är utagerad. Notera att jag sa att GRUPPEN GEMENSAMT konstaterar, INTE att chefen eller ledningsgruppen gör detta konstaterande utan arbetsgruppens inflytande.

Om det då ändå finns någon eller några enskilda som inte är redo att gå vidare av någon anledning. Då är det viktigt att inse att det kollektiva bearbetandet är färdigt och att det istället behöver ske på individnivå.

Varför är detta viktigt? Jo, annars finns det risk för ett långvarigt kollektivt bearbetande som inte är sunt för gruppen. Då behöver empatin och omsorgen istället läggas på de individer som sitter fast, inte i form av att ge dem utrymme för gruppbearbetning, utan att lägga ansvaret på dem att hitta de lösningar de behöver för att anpassa sig till gruppen.

Jag har sett många infekterade arbetsplatser och dysfunktionella familjer som låter det som är osunt styra istället för det sunda. Jag lägger ingen värdering i ordet osunt. Kanske istället säga att inte låta det obearbetade styra utan det bearbetade. Ansvaret för in individs oförmåga eller ovilja att komma vidare kan inte läggas på gruppen, familjen eller arbetslaget. Att lägga ansvaret där det hör hemma är svårt, men många gånger det mest kärleksfulla vi kan göra.

Ibland har jag varit den som kört fast. Att då på ett kärleksfullt sätt få höra från andra att jag ska släppa taget och gå vidare har hjälpt mig oerhört mycket.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Släpp taget och gå vidare.