Jag är orolig för hur många människor omkring jag stöter på arbetar. Jag inkluderar mig själv i denna oro. Det är väldigt lätt att vi pressar oss själva för mycket.

Det är väldigt många människor i min omgivning så jobbar väldigt hårt. Kraven på resultat, produktion och målsättningar med så lite resurs som vanligt är helt otroliga. Att leda och uppehålla en bra arbetsmiljö under denna evinnerliga pandemi är ibland som att trolla med knäna.

Utbrändheten ökar. Det är inte ovanligt när jag frågar människor hur de har det och hur de egentligen mår, att de brister ut i gråt och säger: ”Jag är så trött!”
Tänker nu på alla som hört av sig som arbetar i den tungt belastade vården.

Vet du vad? Detta är den bistra sanningen: Det är ingen som kommer att ta hand om dig, om du inte gör det själv. Det är bara du som kan sätta gränser för dig själv. Vi lever i ett ekorrhjulssamhälle där kraven är stora.

Det är lätt att se hur andra människor är i riskzonen för att bränna ut sig, men hur är det med självreflektionen?

Jag tror vi behöver uppfinna en spegel som inte bara visar hur vackra vi är, men som också visar på hur mycket vi sliter.

Ta hand om dig min fine läsare. Det finns bara en av dig. Och den personen ska hålla länge. Jag vill inte att du ska gå sönder.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Du tar väl hand om dig själv?