Det finns en trend som jag tycker är så tragisk. Det har krupit sig in en individualistisk och mycket självisk attityd som jag ofta läser citat om från diverse inflytelserika personer.
Så här skriver Anthony Hopkins:
“Let go of people who aren’t ready to love you.
This is the hardest thing you will ever have to do in your life and it will also be the most important thing.
Stop having difficult conversations with people who don’t want to change.
Stop showing up for people who have no interest in your presence.
I know your instinct is to do everything you can to gain the appreciation of those around you, but it’s an impulse that steals your time, energy, mental and physical health.
When you start fighting for a life with joy, interest and commitment, not everyone will be ready to follow you to that place.
That doesn’t mean you have to change who you are, it means you have to let go of people who aren’t ready to be with you.”
Detta och liknande citat används ofta som en ursäkt till att ge upp relationer. Jag tycker dock det ofta ges upp alldeles för tidigt. Det är lättare att göra sig av med de som är obekväma än att faktiskt investera i att locka fram förändring.
Att bryta en relation, att köpa ut en medarbetare, att avsluta en vänskap/bekantskap måste vara sista utvägen. Inte den första. För mig innebär det att kapitulera. Jag har gjort allt jag har kunnat. Använt mina kompetenser till att få personer att hitta vägar framåt och det har inte fungerat.
En relation innebär alltid att vi behöver vara villiga att ändra på oss själva. Självrannsakan och självinsikt går hand i hand med att relatera till “svåra” personer och situationer.
Människor är inte slit och släng produkter. Alla förtjänar ett engagemang och många försök till att locka fram det bästa.
Varje relationsavslut är ett misslyckande och en förlust. Den sista utvägen för att båda parter ska hitta harmoni.
Avslut får aldrig bli “the easy way out!”
Ha en go dag alla goa!
Ulf Lidman
Det här var en intressant reflektion från dej😀.
För mej har tolkningen av orden oavsett om dom är från Antony Hopkins eller inte, att du inte ska ”stånga huvudet blodig”, tigga och be om kärlek där du gång på gång blir nekad. Var stark och se ditt eget värde, omge dej av människor som älskar dej och vill ha dej i ditt liv. Människor som även hör av sej till dej och inte bara du till dom, som ställer upp för dej som du ställer upp för andra. Känn dej inte som en ”börda” inför de dom du vill och har i din innersta krets. För mej handlar det inom att ge upp lättvindigt utan innan det är för sent för en själv. 🤔
Alltid så roligt med andra reflektioner, att försöka locka fram en beteendeförändring och rulla mes motstånd är såååå intressant, så svårt och kan verkligen ge nåt fint tillbaka 💕
Jag kan också tänka att många kämpar alldeles för länge, vrider ut och in på sig i försök att anpassa sig i relationer och många gånger på bekostnad av sin egen hälsa och sitt förstånd. Och lever man i våld så är det svårt att dessutom försöka locka fram förändring hos den andre medan man försöker överleva. Jag tycker också att relationer är viktiga att vårda, att de inte är slit och slängprodukter men jag är också plågsamt medveten både personligen och utifrån mitt arbete att många kämpar så länge att det tar år att återhämta sig efter relationer som varit destruktiva och giftiga. Där inget man gjort kunde förändrat relationen eller dynamiken för den andre hade inte förmågan, orken, insikten att göra ”sin del”. Så det finns många sidor av myntet och ibland är det enligt min erfarenhet det mest kärleksfulla man kan göra mot sig själv att avsluta relationer som plågar en. ❤
Min ingång och mina tankebanor när jag skrev inlägget handlade absolut om situationer där någon lever under våld och hot.
I dylika situationer handlar det aldrig om att människor ger upp för lätt, snarare tvärtom.
Eftersom jag arbetar mycket med ledarskaps var mina tankar i den kontexten.