Något av det svåraste som finns i arbetet med människor är att sätta gränser. Faktum är att många nästan helt hoppar över detta.

Som chefer, behandlare, lärare och personal vill vi bli omtyckta. Vi vill ha en god relation med dem vi arbetar med. Tyvärr ser jag alldeles för ofta att detta ofta leder till att vi hoppar över ett sunt gränssättande.

Det spelar ingen roll om vi pratar ledarskap, behandling eller undervisning, det är lika svårt med gränssättande och det är lätt att vi istället hamnar i ett undvikande beteende.

Om vi möter människor i kris och bara pratar om tillåtande och normaliserande av krisreaktioner, då upplevs vi som väldigt sympatiska. Men det är inte sympati vi ska syssla med, det är empati. Ett empatiskt bemötande utesluter inte att även få individen att sätta gränser för sina krisreaktioner för att kunna uppehålla relationer och strukturer.

Att sätta gränser kan låta som ett svärord om vi pratar Motiverande kommunikation och MI. Det stämmer att vår uppgift aldrig är att peka med hela handen och vara gränspoliser. En kompetent utövare av MI vet hur man lockar fram gränser från individen själv och får denne att sätta ord på dessa. Åter igen är detta ofta en del av arbetet som vi hoppar över.

Att hoppas över ett sunt gränssättande som inkluderar individen är något som vi måste lära oss.

Ibland träffar jag personer som jobbar med människor som lägger ner otroligt mycket med energi på att få respekt från personer samt bygga allians och engagemang. Detta är bra, men det är bara en del av kakan.

Gränser och struktur är lika viktigt, men ännu viktigare är HUR dessa tillkommer. De MÅSTE lockas fram från individen själv eller introduceras på ett inkluderande sätt. Gränssättande och att ”peka med hela handen” är inte synonymer.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Att sätta gränser