Att helt plötsligt befinna sig i en livskris gör många gånger att vi inte känner igen oss själva. Känslor svallar och det blir svårt att fokusera. Det är helt förväntat och normalt att vi när en kris är akut förlorar förmågan att kunna fungera som vi brukar. En del personer går in i självömkan och tycker synd om sig själva. Något som är en vanlig reaktion på att livet gått sönder. Detta kan även leda till att vi beskyller andra för det som gått fel.

Oavsett hur vi reagerar på kris är det otroligt viktigt att vi tillåter oss själva att vara i kristillståndet. Att vara snälla mot oss själva. Detta tillåtande är en del av krisarbetet.
Det får vara synd om oss. Att vara svag är ibland en del av livet.

Det finns med andra ord en sund sida av att tycka synd om oss själva. Här gäller det för omgivningen att bemöta detta med både tillåtande och empatisk förståelse.

Ibland stöter jag på människor som inte fick ett bra bemötande när livet gjorde som ondast. Då är det vanligt att försvar byggs upp och självömkan blir något som personen fastnar i. Jag vågar till och med säga att en av anledningarna att människor kör fast i sin krishantering är just bristen på kompetent bemötande när personer är som mest sårbara. Ett felaktigt bemötande av en väldigt utsatt person kommer garanterat att få fart på försvarsmekanismer som i sin tur skapar låsningar.

Att komma vidare efter en kris handlar om att personen själv måste ta ansvar för sitt eget liv och göra sin egen krisbearbetning. Att tycka synd om sig själv eller att skylla på omgivningen är stora bromsklossar i denna process.

Personer som sitter fast i en obearbetad kris behöver hjälp att komma loss. När den sunda självömkan har övergått i ett destruktivt mönster måste vi locka fram viljan och lusten till att komma vidare.

När vi möter personer som tycker synd om sig själva är det lätt att vi blir konfrontativa och vill tala om för personen hur vi ser på saken. Ett bemötande som med säkerhet kommer att förstärka beteendet.

Självömkan står inte högt i kurs men är en viktig del i krisbearbetning. Omgivningen behöver veta hur vi bäst bemöter detta. Målsättningen är ju att personen ska komma vidare och kunna lägga sin kris bakom sig.

Det finns inget universellt bemötande av självömkan. Vi måste närma oss personen och känna av. Behöver personen få VARA i sin kris eller är det läge att locka fram viljan till att komma vidare?

Självömkan är en fantastisk kraft som både kan hjälpa och stjälpa.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

Tycka synd om sig själv!