Livet är fullt av vardagskriser och frustrationer. Och mitt i detta är vi bara människor. Vi måste få reagera och pysa.

När ilskan kommer och du bara vill svära och skrika – var är din trygga plats?
När tårarna bubblar upp och du bara behöver få gråta – var kan du göra det utan att bli dömd?
När du blir rastlös och orolig och bara vill fly från allt – har du utrymme till att göra detta utan att behöva förklara en massa?

En del människor pyser inte alls för de aldrig vågat eller tillåtit sig själva att göra det. Av olika anledningar känns det inte OK.
Andra pyser i tid och otid. De har ingen urskiljning och gör det på jobbet, inför familjen, i bekantskapskretsen och sedan undrar de varför människor reagerar negativt.

Det första vi behöver göra vare sig vi är oförmögna till pys eller är en över-pysare, är att noga fundera över var är det OK att pysa och var det inte är OK.

Många osunda och infekterade arbetsplatser har personer som pyser på fel ställe och genom fel kanaler. Jag vågar säga att vi ursäktar väldigt mycket pubertalt beteende bland vuxna människor genom att kalla det ventilation. Men vuxna människor borde ha lärt sig när pysandet blir destruktivt för en hel arbetsmiljö. Min egen princip har varit att arbetsplatsen inte är det stället där jag reagerar och pyser för att få ur mig min frustration. Jag har sällan eller aldrig sett någon kontext där detta skulle vara konstruktivt. Sedan finns det naturligtvis en plats för delaktighet och konstruktiv kritik på alla arbetsplatser, men det är vi kapabla till först när vi fått ur oss de spontana reaktionerna.

ATT ha någonstans att uttrycka det vi känner ser jag som en mänsklig rättighet. Men det är ingen rättighet att pysa varsomhelst.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

 

There’s a time and there’s a place!