Jag är orolig för hur mycket och när många människor arbetar. Jag inkluderar mig själv i denna oro. Det är väldigt lätt att vi pressar oss själva för mycket.

Flera chefer som jag känner i olika verksamheter svarar på mina e-postar. Jag ser att de skickat e-postarna på helgen, sena kvällar eller andra tider när de borde göra annat än att arbeta. Pressen är hög på människor.

Jag ser på generationen under mig. Mina söner, brorson och deras vänner. De arbetar i företag där de har förhandlat bort övertidsersättning. De sliter som djur. De unga, hungriga som är väldigt attraktiva på arbetsmarknaden. De pressar sig själva mycket hårt för att kunna avancera.

Det är väldigt många människor i min omgivning så jobbar väldigt hårt. Kraven på resultat, produktion och målsättningar med så lite resurs som möjligt är helt otroliga.
Utbrändheten ökar. Det är inte ovanligt när jag frågar människor hur de har det och hur de egentligen mår, att de brister ut i gråt och säger: ”Jag är så trött!”

Vet du vad? Detta är den bistra sanningen: Det är ingen som kommer att ta hand om dig, om du inte gör det själv. Det är bara du som kan sätta gränser för dig själv. Vi lever i ett ekorrhjulssamhälle där kraven är stora.

Det är lätt att se hur andra människor är i riskzonen för att bränna ut sig, men hur är det med självreflektionen?

Jag tror vi behöver uppfinna en spegel som inte bara visar hur vackra vi är, men som också visar på hur mycket vi sliter.

Ta hand om dig min fine läsare. Det finns bara en av dig. Och den personen ska hålla länge. Jag vill inte att du ska gå sönder.

Ha en go dag alla goa!

Ulf Lidman

 

När och hur mycket arbetar du?